Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - La Vie Parisienne och fransk skämtteckning 1860-1885
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE UNDER I Soo-TALETS SENARE HÄLFT.
blick inbillade sig, att ej ens penningen längre skulle finnas i det
nya franska samhället, att redan 1852 i Théàtre Frangais’ foajé
få läsa på ett uppslaget plakat en varning frän polisen att ej
höja rösten, då de talade politik i teaterkorridorerna. Så hade
det gått med den politiska friheten, och på det ekonomiska
området hade visserligen en louisdor blifvit en napolèondor men
åtnjöt på håret samma högaktning.
Mycket af andra kejsardömets väsen återfinnes i La Vie
Pa-risienne, den 1863 af Marcelin grundade veckotidningen för den
eleganta världen (bild 173). La Vie Parisienne är allt annat än
oppositionell. Den ville skildra den eleganta lasten, sä att
prenumeranterna skulle kunna känna igen sig i både bild och text.
I hufvudsak sysslar den med det, som man »s’est convenu
d’ap-peler poliment 1’amour», och Marcelin själf tecknar, som det på
tidens språk hette, »la grande bicherie»* och »les cocodettes»**,
typer i hvilka det mondaina och det demimondaina så att säga
uppgått i en högre enhet (bild 172). Dessa tider — då det var lika
nödvändigt för den eleganta damen att bikta sig som att följa med
kapplöpningarna i Baden-Baden, då Paiva tjusade Napoleon, dä
Bismarck i Paris på sitt sätt skrattade åt general Boums ord:
»Hufvudsaken för Martisgossar är disciplin», i Storhertiginnan af
Gerol-stein — skildrades bra i bild och öfverlägset i La Vie Parisiennes
text, där en Gustave Droz, en Ludovic Halévy och t. o. m. en
Taine voro medarbetare. Den senare skref här sina lika roliga
som djupsinniga »Les mémoires de M. Graindorge», kanske hans
kvickaste arbete.
På denna höjd stodo ingalunda redaktören och tecknaren
Marcelins kalligrafiska ritningar ur det högre nöjeslifvet, ehuru
de voro högeligen karakteristiska för tiden med sin parfymdoft,
damerna med svajande krinoliner, herrarna med välvårdade
polisonger.
Tidningen, som fortsätter in på 1900-talet, har aldrig lämnat
sin korrekta vivörton. Om man bortser från de nyssnämnda
stora författarna, slår det en till mötes en fläkt af banalitet och
iskyla frän alla dessa stereotypa fraser, konventionella leenden
* Den högeleganta galanta världen.
** De med öfverdrifven elegans klädda damerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
