Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - La Vie Parisienne och fransk skämtteckning 1860-1885
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE UNDER I Soo-TALETS SENARE HÄLFT.
och stiliserade kråmningar trots all textens kvickhet. Lavedan,
Abel Hermant och Gyp ha med stor konst skildrat dessa
människor, för hvilka societetslifvet antager karaktären af plikt, och
som rida, fäkta, smäle, gå på teatern och i mässan och bedra
sina fruar eller älskarinnor »för att det brukas». När man hos
Gyp har läst om M. de Trembles kärleksmöte med Madame de
Flirt och om hennes »femtiotvå knappar på klänningen,
oberäknadt snören och silfveroliver, som det allt tog tjugu minuter
att knäppa», så förstår man Anatole Frances uttryck, att »om
den helige Antonius läst Gyp i öknen, skulle han funnit frid i
tanken på att världen ej är värd, att man saknar den».
Om man frånräknar Forain, som några få gånger
förekommit i tidningen, ha icke heller de senare årgångarna haft att
uppvisa något konstnärligt betydande. Gerbaults busar och
krymplingar och ibland äfven hans vackra damer ser man dock
med nöje.
La Vie Parisienne är typen för den mondaina
skämttidningen.* I samma mån, som dess ironi blir skarpare, vinner den i
intresse. De varnande ord, som någon filosof yttrat angående
Paul Bourgets vördnad for de aristokratiska damerna inklusive
deras intima toaletthemligheter: >C’est très bien avec les
pantalons de dentelles, seulement il ne faut pas y croire/» gälla
med förfärande allvar om hela denna genre. Kanske stiger aldrig
känslan af mänsklig intighet starkare upp i ens sinne, än då man
märker en obegränsad högaktning för den lifsform, där håroljor
och snitt på frackar, frågan om hvem som skall hälsa först, eller
om anständigt folk kan gå i annat än knäppkängor, bli lifvets
viktiga spörsmål och där damerna mera äro roade af att fä
skvallra om sina väninnors kärlekshistorier än att glädja sig
öfver eller oroa sig för sina egna.
För att skildringar äfven i bild och ord af detta skola vara
njutbara, fordras helst ett öfverlägset hän, men åtminstone en
osviklig elegans, eljest förlora de allt existensberättigande. Detta
* Dock med bibehållande af mycket af det för andra kejsardömet
betecknande. Omkring 1900 sade ett parisiskt kvickhufvud: >11 ne faut pas dire: Les
femmes, il n’y a que 5a; c’est second empire. Il faut aimer un eou deux fen\mes
et trouver les autres délicieusement betes. >
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
