Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - La Vie Parisienne och fransk skämtteckning 1860-1885
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE UNDER I Soo-TALETS SENARE HÄLFT.
Le gommeux, den snobbige, idiotiske unge mannen, i det
germanska samtida Europa känd under det wienska namnet
»gigerl», blef ofta afbildad af Grevin. Med sina mot skorna
ele-fantfotartadt utvidgade byxor och med sitt fåniga leende eröfrade
denna tämligen konstgjorda produkt både skämttidningar, teatrar
och varietéer. Grevins underskrifter sakna ibland ej alldeles en
viss psykologi, och de torde liksom teckningarna redan ha och
ännu mera få ett kulturhistoriskt intresse (bild 174). Grevin
tecknade för Le Journal amusant.
Le gommeux, denna blandning af själfmedveten elegant och
clown, har fått en lika komisk som tidstypisk form i den här
meddelade bilden af belgiern Jan van beers, född 1852.
De gyckla med sig själfva, dessa tre bulevardprydnader, och
häri ligger det försonande draget i apspelet (bild 175).
För den politiska karikatyren var, som nyss nämndes, den
napoleonska censuren val sträng, ehuru naturligtvis goda och
träffande saker ibland sluppo igenom, men rent af förvånande
var den mängd af skämtbilder, som utkommo under Paris’
belägring. De. flesta saknade naturligtvis konstvärde.
Daumier utgaf tillsammans med Ch am (1819—1879) Album
du siège. Den förres mästerliga bilder ställa den senares helt
och hållet i skuggan. Den produktive Cham, pseudonym för
Amédée de Noë, saknade det allra viktigaste, konstnärlig
individualitet, och en konstkännare talar med skäl om »le crayon
neutre de Cham».
Mycket bättre var då André Gill (1840—1885), hvars
politiska porträtt hade både skarp karakteristik och dessutom ofta
voro roliga. Då hatet mot den godhjärtade, melankoliske
fatalisten i Tuilerierna började växa sig starkt, tecknade honom
Gill som galärslafven Rocambole i Ponson du Terrails bekanta
roman. Man gladde sig åt den förening af gentleman och
straffånge, som fanns i Rocamboles typ och som man trodde
sig återfinna hos Napoleon III. Bilden blef gifvetvis konfiskerad.
Bland Gills öfriga porträtt märkes den lilla kvicka teckningen
af Thiers’ knipsluga ansikte (bild 176). Han har kallat denna
bild L’homme qui rit och tecknat som pendant en bild af
Gambetta såsom L’homme qui parle.
a4*6 07. Laurin. Skämtbilden. __29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
