Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England under drottning Viktoria: Punch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLAND UNDER DROTTNING VIKTORIA.
»Here let us sport,
Boys, as we sit,
Laughter and wit
Flashing so free.
Life is but short.
When we are gone,
Let them sing on
Round the old tree.»
Denna äkta engelska hyllning åt kontinuiteten är
karakteristisk också för Punch, som med stolthet och ansvarskänsla
kände sig vara en makt i samhället, en skämttidningarnas Times.
Punchmännens åsikter voro i början något mera demokratiska
än vid sekelskiftet. Tidningen var dock, hette det, representanten
för »the great Protestant Middle class», och om man också ej kan
säga, att »därmed är allting sagdt», så förstår man ändå, hvilken
solid bas af aktningsvärdhet och äfven af fördomar, som ligger
under dessa ord.
Punch har under sitt långa lif oftast varit franskfientlig
och stod under amerikanska slafkriget på Sydstaternas sida.
Den sökte hindra den stora Londonutställningen 1851 och
underhjälpte det främlingshat, som offentligen vid det tillfället
förklarade sig bäfva för de osedliga utlänningarnas inflytande på
Londonborna, den skämtade öfver Turners konst och gycklade
öfver de engelska prerafaeliterna. Punch ägnar sitt hån lika
mycket åt ärliga fritänkare som åt ärliga katoliker.
Tidningen har sålunda alltid varit moderat frisinnad och har
ömkat sig — ofta med god praktisk verkan — öfver de fattiga, har
ytterst mildt och med djup vördnad på bottnen skämtat med de
förnäma samt oftast hyllat principen »right or wrong, my
country». Den har nästan alltid angripit det nya i konst och
litteratur. Punch har alltså hvad medelklassen kallar en »sund
lifsåskådning». — Men det är ej tidningens litterära och politiska
hållning, som här i första rummet behandlas, det är dess
skämtteckningar.
John Leech (1817—1864) var under tidningens första två
decennier dess förnämste tecknare (bild 180). I konstnärligt värde
kan han ej på långa vägar mäta sig med sina samtida Daumier eller
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
