Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike: Montmartreskolan - Steinlein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE.
m. fl. äro, säger Anatole France, »d’un magnifique cynisme».
Det är ej ovanligt, att man sist upptäcker det pittoreska, som
omger en närmast. Naturalismen i konst och litteratur,
språkintresset och sinnet för det »äkta» framkallade på
18S0—1890-talen den sympati för storstädernas buslif, hvilken till en viss grad
äfven är att jämställa med rokokons intresse för herdelifvet
och landtlifvet. Impressionistiska tecknare och målare — Rafaelli,
Forain och Steinlen — fäste på duk och papper gatslöddrets
flyktiga gester och grimaser, och den poesi, som framskymtade i
dessa konstverk, blef mera tilltalande för det moderna sinnet
än romantikens ädla tjufvar och Alexandre Dumas’ sentimentala,
renhjärtade kokotter. Det låg i sakens natur, att skämttidningar
och skämttecknare skulle upptaga denna »genre rosse», där
man helt brutalt nämnde sakerna med de ord, som användes
på gatan. Simplicissimus och i synnerhet Strix ha af samma
skäl idkat denna art. Det konstnärligaste monumentet öfver
sorten är väl de två volymerna Dans la Rue, som utkommo vid
1890-talets början på Bruants eget förlag. De små böckerna
bära som motto orden: »T’es dans la ru’, va, t’es chez toi.»
Här äro de bästa af den ofvannämnde Bruants sånger återgifna
med ord och musik, och sällan har en tecknare så förstående
ritat i författarens anda, som Steinlen här gjort. De båda
herrarna hålla sig mest på de yttre boulevarderna; och med samma
förlåtande sympati, hvarmed hund- och kattvänner se på sina
älsklingars dagliga och nattliga okynne och ofog, betrakta
Bruant och Steinlen sina gatpojkar och gatslinkor, tjufvar och
skojare, låtande dem utan vidare få följa sitt väsens lag och
glädjande sig åt deras bleka men pittoreska uppsyn. Bruants
språk är obegripligt för en vanlig fransman. Man kan med
heder vara medlem af Svenska akademien och ändå ej förstå
Bobbans suck efter en »nitnagel». — Men Steinlen begriper sig
också på »de la grenouille de choix», bättre grodor = damer,
som det vanvördigt heter på den parisiska träkubben, och han
tör oss också i Dans la Rue från fattigkvarteren med deras bleka
ungar i svarta förkläden, från gathörnen, där vid fläckiga grå
brandmurar rufsiga, barhufvade slampor skrika, skratta och
slåss, till Bois de Boulogne, där man blott hör sanden knastra
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
