Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike: Montmartreskolan - Toulouse Lautrec
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE.
skapta förekommer ej sällan i hans verk, kanske därför att han
själf som krympling hade någon hemlig sympati för det
förvuxnas hemska skönhet. Henri de Toulouse Lautrec har
visserligen hört till medarbetarna i Le Courrier Frangais, men det
väsentliga i hans konst utgöres af litografier. Bland de af museer och
samlare mest eftersökta sakerna äro hans elfva litografier öfver
kokottlifvet, kallade »Elles», och hans femton litografier öfver
Yvette Guilbert i Gustave Geffroys 1894 utgifna bok öfver denna
Montmartres sänggudinna, hvilkens mannekängrörelser och
pittoreska magerhet med en sorts blandning af gatpojke och lärarinna
utgjorde Lautrecs och många andra kännares förtjusning, då hon
i sin hvita sidenklänning med långa svarta handskar, än
likgiltig, än lysten, än elak, sjöng Xanrofs eller Bruants visor med
en konstnärlighet i sin art lika stor som en Steinlens eller en
Lautrecs teckningar.
Lautrec har gjort ett par af de allra bästa affischerna på
1890-talet. Hur har han ej hos Aristide Bruant fått fram
sångaren-skaldens föraktfulla likgiltighet för publiken — den s. k.
Je m’en fiche-ismen var under 1890-talet visdomens högsta
form på Montmartre. Hans skämtsamma affisch åt tidskriften
La Vache enragée — att äta af den galna kon är ett
slanguttryck för hungra, lida nöd — är en af hans lustigaste. Man ser
här proletariatets röda och galna ko sätta förskräckelse i en
gulgrön M. Prudhomme, representant för de besittande klassernas
själfgoda och inskränkta egoism. Hur mycket Lautrec lärt af
Japan märkes bäst af Jane Avril-affischen. Variété och
Café-chantant roa hela Montmartreskolan, och tillsammans med den
ojämne men ofta förträfflige Ibels har Lautrec utgifvit ett
arbete kalladt »Café-concert». Det àr det dionysiska draget hos
varietén — slamret, clownernas bockspräng,den lidelsefulla dansen,
glimtarna af skönhet eller kvickhet, hvilka ibland framlysa ur
oanständigheterna och klumpigheterna —, som kan göra denna
sorts nöje njutbart äfven för högt bildade.
På Jane Avril-afifischen är synpunkten tagen alldeles invid
rampen. I förgrunden ser man en jättestor hand omfatta en
basfiol. På scenen sprattlar danserskan utstyrd som engelsk
baby, och lyfter trött sitt smala, vackra ben (bild 345).
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
