Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike: Montmartreskolan - F. Valloton - Jehan Testevuide - Leonetto Cappiello
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE.
liga skämttidningen Le Sifflet, har helst marknadsgycklare och
varietésångare till modeller. Det är i synnerhet i de lägsta
formerna för dylika sångerskor han ibland når det verkliga
mästerskapet, och den här meddelade har något däst, omornadt,
svullet, en kroppslig och själslig låghet, för hvilket allt Ibels
funnit en god konstnärlig form (bild 352).
I detta arbete ha med afsikt de många franska
eleganstecknarna undvikits; endast dä de ha ett rent konstnärligt värde,
ha de här sin plats.
Jehan Testevuide, medarbetare i L’Assiette au Beurre, har i
sin här återgifna, starkt förminskade bild af en nattrestaurant visat
huru en god dylik teckning skall ta sig ut för att vara
verkligt rolig.
Alla miner och poser äro aflockade verkligheten och lustigt
framhållna. Handtryckningarnas falska hjärtlighet, de
uppvaktande herrarnas tillgjorda högtidlighet, damernas likgiltiga
högdragenhet, hela denna atmosfär af skådespeleri, af ömsesidigt
illvilligt mönstrande och af konstlade skratt är på denna bild
med psykologisk skarpblick återgifven och skiljer en sådan
teckning från den enformiga, schablonmässiga
engelsk-amerikan-ska societetsbilden (bild 357).
I L’Assiette au Beurre förekommer också en del utländska
konstnärer. Främst bland dessa står italienaren leonetto
Cappi-ello, född 1875 i Livorno. Han är bosatt i Paris och återger
på fullkomligt franskt sätt den parisiska societeten och
teatervärlden. »Gode Gud, laga att min blifvande fästman är blond och
kan spela golf», beder knäböjande Cappiellos unga
aristokratfröken.
Cappiellos teckning är klar och koncis, pervers och elegant
och har ofta ett starkt dekorativt drag. Den har inga
oändlighetsperspektiv, som Toulouse Lautrecs saker, men den
återger omväxlande och ej sällan vackert den stora världens iskalla
egoism och grymhet. Le potin, skvallerhistorien, är i detta fall
typisk, en nästan lastbar skadeglädje lyser ur damernas ansikten,
och hur verkliga och intima äro ej rörelserna! (Bild 361.) Man
inser, dä man genom bläddrarhans nummer »Les gens du nionde»,
hur outtömligt rikt äfven detta speciella ämne är, och hur de
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
