Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Albert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AI.BERT ENGSTRÖM.
människoskygghet. Engström har en Thorilds motvilja mot kritiker
och samme författares panteism och lust att »reformera hela
världen» pä samma gång som hans Rousseauska kulturfientlighet.
Här har han också beröringspunkter med Strindberg, ett
filosoferande kulturförakt, ett tvärsäkert rättshafveri och ett intresse
för »minsta kräk i kärr och syra». Som litterär kritiker är han
visserligen »amicus veritatis» men mera vän till Strindberg.
Albert Engström har också gjort den erfarenheten, att hur
han vänder sig, är han alltid centrum — i båten, på berget, i
kaféet, alltid ensam, öfvermannad af känslan af det pä en gång
groteska och outsägligt storartade i naturen och världsförloppet,
fylld af skratt, hänförelse och förtviflan. De två senare
själstillstånden voro väl, förmodar jag, de vanliga hos forntidens
siare. Skrattet, ett skratt sammansatt af smärta och vällust som
de stora centrala känslorna, hvilka skola omfatta hela
personligheten, misspryder väl ej denne moderne vishetsälskare.
Med hvilken glädje lyssna ej vi vanliga människor till dem,
som höra suset i den stora världsharpan och som sedan kunna
berätta för oss om hvad de hört. Ej behöfver man väl gå med
rifna kläder och ett längt skägg för att få säga djupa sanningar.
I segelbåten, under det man skär för sig af den rökta rensteken
och nedsköljer bitarna med något sädesbrännvin, kan man
berätta om lycksaligheter, så att åhöraren jublar, om afgrunder,
så att han hisnar. Vi vilja höra hvad sådana ha att säga, som
lida och njuta mer än vi kunna. Samma sorts hedniska
naturuppfattning, som man finner på Karl Nordströms manligt kärfva
taflor, där trots och någon sorts blyg, förtegen känsla smälta
tillsammans, är utmärkande för Albert Engström. Han känner
för själfva den svenska marken, sådan den varit, innan
människorna kommit hit, och sädan den skall bli, dä alla människor
på jorden äro döda. Detta har han starkt och skönt sagt i
de verser, som stå att läsa pä Kiruna kyrkklocka:
Stig, min klang, mot sol och mot norrskensbågar vida,
väck sofvande fjäll, slumrande myr och mo,
vig ät arbete in fält, som fruktsamma bida,
vig dem till sist en gång till den eviga tystnadens ro.
* #
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
