Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vern, som liar en nankinsgul färg, beslår af
ett enda stycke, utan egentliga llikar; den liar
sin plats förnämligast uti liögra sidan och
omfattar till en del den främre tarmslyngan.
Gall-blåsan liten, af eu aflång form, träffas uti en
inskärning i lefvem. Simblåsa saknas.
Njurar-lie hafva en triangulär form, ligga med sin
bredaste ända framåt och afsmalna bakåt i en
spets. Urinblåsan stor, vattenklar, lunnväggig,
af cn omvändt äggformig skapnad. Bukhinnan
hvit och glänsande. Äggstockarne nedlill
sammanväxta lill en, framtill delade i 2:nc hörn.
Testiklarne aflånga, ålskilda, en å hvardera
sidan om ryggraden, hafva hos yngre hannar
mycken yllre likhet med samma organer hos
vissa foglar; de hafva sitl läge något bakom
bukhålans halfva längd.
Sjökocken kallas på vissa trakter af
Bohusläns skärgård Flygfiskför sina höga
ryggfenor, oaktaclt ingen fiskare vet att omtala en
motsvarande förmåga hos den, att han nemligen
skulle kunna springa opp öfver hafsytan och
kasta sig ett stycke fram, såsom Ström uppgifver.
1 Norrige bär den äfven namnet Flygfisk. Den
förekommer längs utmed hela Skandinaviens
veslra kust och ingår äfven i Öresund. På
sist-namde ställe är den likväl mycket sparsam;
blir något talrikare vid Kullen och mera
allmän vid Bohuslänska och Norska kusterna.
Ingenstädes trälfas den likväl i mängd och blott
spridda individer erhållas under fiske af andra
fisksorter, synnerligen under Sillfisket. Icke en
gång under dess leklid synes detta förhållande
förändra sig, hvarutaf man tyckes kunna sluta,
att dessa fiskar städse lefva enstaka eller
parvis. Hela deras kroppsform gifver tillkänna, att
de vislas vid hafsbottnen, hafva långsamma
rörelser och elt phlegmatiskt temperament;
dermed synes äfven den erfarenhet, som man äger
om dem, öfverenslämma. De dväljas på djupt
vatten och sannolikt på mjuk bollen; blott
under lektiden, som infaller i November och
December månader foga de sig närmare åt
stränderna, och fångas lättast. Flera anledningar,
hämtade dels från deras lefnadssätt, dels från
deras organisation, gifva vid handen atl dessa
fiskar lefva i monogami; men ännu
saknasliär-ölver observationer. De äro, såsom saltsjöfiskar
betraktade, ovanligt seglifvade och kunna
långa stunder lefva utom vattnet; härtill bidrager
synnerligen deras väl lyckta gälöppningar,
hvarigenom gälarne en längre tid kunna bevaras
fuktiga och skyddade för luflens omedelbara
inverkan. Sin föda hämta de af mindre rof,
som kunna uppsnappas; vanligen träffas uti
magen, då man öppnar dem, liera slag af smärre
Crustaceer och enskaliga Snäekdjur, och inom
den tunna, ni3rcket fyllda larmkanalen finnas
stora qvantiteter sammanpackade, krossade skal
af dessa djur.
Såsom hörande till de af fiskarena
föraktades antal, anställes icke något eget, särskilt
fiske eller dem, och det ringa antal, som
tillfälligtvis upphämtas under fiske efter andra
slag, borlkastas. De hafva annars elt myckel
fint, hvilt och vackert kött, och skulle säkert
leinna en välsmakande rätt om de anrättades.
Del händer, ehuru sällan, alt en och annan
under sommaren erhålles på dörjkrok, de Uesta
deremot fångas dels med små vadar, dels med
stora SUl-vaden.
Skandinaviens Fiskar, Häf t. 5.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
