Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bell. Ally fem gälöppningarne äro belägne framom
bröstfenans knut. Hud vecken som åtskilja dem
innehålla ej sådane broskstrålar, som de hos Sq.
cornubicus beskrifne. Af de hos andra arter
vanliga sljerlgroparne synes blott en svag antydning
till den öfre, men ej ett tecken till den undre.
Deremot finnes, från anus lill stjertfenan, en
något intryckt rand, och analfenan saknas. I främre
kanten af hvardera ryggfenan finnes en ganska
tjock och stark ben tagg, som vid roten bar i
tums (6—7 millim.) tjocklek. Den är föga bojd,
ganska spetsig, 3-kanlig med hela bakre sidan
urhålkad och sidoytorna något convexa, nästan
lik en fågelklo; nedtill läckt af fjällig bud. Den
uti bakre fenan är vida större, något högre än
fenan: nära 2 lum bos en fullvuxen 9; dcraflj
ulan fjäll. Den främre uppnår deremot blott
half-va fenans höjd (nära li Lum, hvaraf ; t. utan
fjäll). Dessa taggar äro uppenbart första
fenslrå-larne, som fäll en så stor utbildning. Dc öfrige
strålarne äro fina, Ialrika och synas föga
emedan fenorna äro alldeles beläckle af fjäli. Uland
nu lefvande fiskformer är det nästan blott
Ha-jarne och Störarne, som visa den egenheten, alt
bafva uppåt böjd stjerlspels samt en sådan
bildning af fenan, att denna spels endast tyckes
innehållas uti dess öfre Inb; men hos de äldsta
på jorden förekommande, nu uldöda fiskarne,
var delta det vanligaste förhållandet. Ilos de
hajarter som sakna analfena, hvartill denna art
hörer, har stjertfenan en form som börjar
närma sig till den vanliga formen hos fiskarne.
Öfre loben har nemligeii längre strålar och ingen
särskild flik under sljerlspelsen, livilken är
kortare och mindre upp.it bojil än på de hajar som
hal va analfena. För de öfi iga fenornas form
hänvisar jag till figuren.
Färgen är ofvan mörkbrun med några små,
rundade, hvitaktiga fläckar, som ligga i en rad
ulmed främre hälften af sidolinien ocli i en,
vida glesare, men, hos små ungar, ända till
stjer-len fortsatt rad vid ryggen. Buken är blek.
Sedan fisken är död bleknar ryggens färg snart
och blir gråaktig; men om den strax inlägges
i slark sprit bibehåller färgen sig.
Yllre könskillnaden märkes redan hos icke
framfödde ungar af 1\ tums (180 m in.) längd.
Bland dem halva hannarne ganska tydliga
bi-hang vid bukfenorna, hvilka dock blott äro
hälften så långa som fenans inre kant. Dessa ungar
äro till Fat g och form lika de fullvuxne, blolt
nosspetsen tyckes vara något kortare, så att
näs-borrarne sitta vid ij, och ryggfenornes taggar äro
korta; deu bakre når blolt till 3 af fenans höjd,
och båda halva helt korta utskjutande nakna
spetsar. Äfven äro stjert- och bröstfenorna
något bredare i förhållande lill längden. Tänderne
äro tydlige men ganska små. Några foga mindre
ungar, af G—(>i tums längd, vid hvilka den stora
ägg-gulan ännu hänger qvar såsom ett päron af
3 tums längd, med ett tums stjelk, bafva en
djup fåra, såsom en söm, långs under nosen;
fentaggarne äro så korta, alt deras spelsar ej
utskjuta ur den fjälliga hud-hylsan, hvilken dock
upptager lika stor del af fenans kant, som på
de fullvuxne, och af de masculina bibangen
synas blott helt otydliga, ännu ej ur buden
framskjutande rudiment. Färgen är alldeles
utvecklad. Ungarne framfödas ej förrän hela
ägg-gulan är förtärd då de såsom förut nämndes
halva v. p. 10 tums längd. Nafveln siller midtpå
bröslel mellan bröstfenornas framkanter. —
Tarmen är rät ocli således ganska kort, med
spi-ralvalvel. Lefvern bildar 2:ne nästan alldeles
åtskilde, smala flikar.
Denna art synes bafva en ganska vidsträckt
utbredning. Alt den skulle träffas i Östersjön,
såsom Bi.och säger, liar jag aldrig hört; den
synes lill och med ej allmänt förekomma i södra
delen af Kallegal, men längre upp, vid
Bohuslän, är den ymnig, äfvensom i hela Nordsjön
och långl upp åt Norrska kusten, nemligen
sä-keil vid 03", enl. Stuöm. Vid Finmarken
berättades den förekomma ända upp lill 70°, och
fångas understundom i mängd, i Aug. Sept. uti
Qutefjord. Denna art finnes vidare vid Island
(Mohr, Faber), Fa; roar ne (Landi), söder om
England ocli i hela Medclhafvet. Deu näinnes ej
bland Maderas (iskar af Lovve, men anfores från
Söderhafvet (Siid-see) af Muli.er et Heni.e 1. c.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
