Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERO OCH LEANDER. :9
kullrig sten, som skilde sig från den glattslipade klippan,
livilken fick någon reflex af ett ljusare moln öfver sig och
nästan sken borta i dunklet. Men var det verkligen
också en sten? Ku tyckte hon att den höjde och sänkte
sig på vattnet... var det kanske en båt? Det klack till
i bröstet på henne, och hon kände huru blodet rann upp
i kinderna, så att det brände om öronen. Skulle han verk-
ligen komma ändå, den raska, präktiga gossen? Ja, då
kunde hon också tro på att han menade hvad han sade,
då skulle hon . .. men nej ! Det kunde inte vara en båt,
det var alldeles för litet, det där föremålet, för att kunna
vara någon båt!
1 ett ögonblick flög den tanken genom hennes hufvud :
tänk om han kastat sig i sjön för att simma öfver till
henne. Ja! Ku nalkades föremålet allt mera, hon hörde
tydligt plasket af simtag och ett forsande ljud, som med
långa mellanskof af bröt den djupa tystnaden därute och
omkring henne nere vid stranden.
Ku tyckte hon att han var så nära att hon skulle
kunna nå honom med sina händer, om hon toge endast
några steg ut i det långgrunda vattnet — redan var hon
färdig att våga det, då hastigt en annan tanke kom öfver
henne och höll henne tillbaka: »inte hade han väl kunnat
simma öfver i kläderna!» och hon vände sig redan bort
för att skynda tillbaka in ibland de täta alarna ofvanför
där hon stod, då hon tydligt hörde ett stönande, och när
hon vände sig om så var det mörka föremålet borta.
Då fattades hon af en isande förskräckelse, som nästan
förlamade henne helt och hållet. Hon uppgaf ett rop, som
gällt skar igenom nattluften och gaf eko midt öfver fjärden
mot den hvitskimrande klipphällen, och utan att tänka pa
annat än att simmaren kunde vara han och att han kanske
nu kämpade om sitt Iif med de trolösa vågorna, skörtade
hon upp sina kläder, kastade beslutsamt af sig skor och
strumpor och skyndade ut i vattnet.
Iiedan var hon utanför vasskanten, då såg hon pa
nytt föremålet strax framför sig — det tumlade om som i
yrsel, det dök ned på nytt — men nej, nu var det uppe
igen och nu, endast några steg till och med kraftiga händer
fattade hon tag om ett halfsjunket hufvud, som med hennes
tillhjälp höjde sig öfver vattnet, medan ett par nakna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
