Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 HUR DET BAR TILL ATT OLLE BLEF BATSMAN.
de i trakten på sommarnöje boende stookholmsborna, som
i ängslig oro gingo och vallade sina barn för att de inte
skulle komma för nära sjön, liksom om det egentligen
skulle varit någon fara därute vid de långgrunda strän-
derna.
Båtsmansänkan tog saken mycket mera lugnt, antin-
gen hon nu stod inne vid spisen och rörde i grötgrytan,
eller hon var ute på potatislandet för att taga upp mat
till middagen. Visst kunde det väl hända ibland, när de
kommo för nära, eller när de väsnades ute på farstubron,
att hon kunde slänga åt dem ett vresigt: »Håll er i styr,
ungar! Ni gastar ju så en kan kuntant mista örona!»
Och blef det då inte tystare, så kunde hon väl också
torfva till en och annan af ljushufvuna, så att håret stod
mera på ända än vanligt; men antingen slog hon inte
särdeles hårdt fast näfven var både bred och hård, eller
också voro de vana vid den sortens massage, ty det dröjde
inte lång stund, förrän skriket var lika högljudt som nyss
förut, innan det blef slag i saken. Men rena och snygga
höll hon dem om söndagarna, eller när de skulle fram till
gården, där stockholmsherrskapet bodde. Kom man in till
henne i stugan, och barnen voro inne, så hälsade hon först
sitt kärfva »Guds fred» och så snöt hon dem, don ena
efter den andra, och filade näsan och kinderna med trasan,
så att de skeno som små kopparkastruller i synen, när de
kommo fram för att ta den besökande i hand; och »bocka
dig nu, Magnus,» eller »nig vackert för främmat, Karin,»
eller »titta inte under lugg, Anders lille, när du ska’ hälsa
på folk,» voro de vanliga, oupphörligt upprepade förma-
ningarna, af livilka den sista egentligen var den som inte
var öfverflödig, ty nog skall Gud veta att de bockade sig
och nego och tittade under lugg med, när de fingo sikte
på en.
Det var fattigt,, men snyggt inne i stugan, och det
var sällan att det inte var en väfstol i gång uppe vid
fönstret, eller en spinnrock som surrade borta vid spisen.
Mellan sängen och fönstret stod en gammal sjömanskista
med blåmåladt lock och röda utsirningar både på locket
och på sidorna. Ett par stolar och ett omåladt bord som
kunde skuras, utgjorde den öfriga möbleringen. Kammaren
innanför stugan var liten och trång, och inne i den bodde
en ofärdig skomakare, som hade fullt upp att göra med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
