Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 I BACKSTUGAN.
fram i tvära brottytor, här och där fasta och samman-
hållna af den frodiga strandhafren, som icke behöfver
någon finare matjord för att på långa, starka stänglar låta
sina sprötklädda ax vagga för vinden.
På sidan om gärdesgården, vid den tämligen lång-
grunda stranden, lågo båtarna, ökstocken och sumpen, och
vid ett par sneda pålar längre ut, där djupvattnet började,
stod en gammal ståndsump hopslagen af ohyflade bräder
och försedd med den vanliga, fyrkantiga luckan, som var
rödstruken och såg ut som tagen direkt ur brädan från en
laduvägg. Några nyhuggna årämnen stodo stödda mot
skjultaket, för att torka ur sig den värsta grankådan,
innan de kunde yxas till för att skaffa fram de i trakten
på sommarnöje boende stoekbolmarnes mer och mindre
tungrodda farkoster, och inne i skjulet var det ett virrvarr
af strömmingsskötar, fisktunnor, pulsstänger, nät, åror, fisk-
kassar, ryssjor och kräftburar; — ty det fanns en liten
tjärn uppe i skogen och i den gick det kräftor, stora som
små humrar.
Sommartiden var hela backstugan med sina omgif-
ningar en sannskyldig idyll; en af de där, som man egent-
ligen inte har sinne för förrän man blir gammal, sned
och kutryggig som backstugan själf och känner behof af
att kalla fram ungdomsminnena omkring sig som ljus små-
skog, nar den mörka, allvarliga barrskogen i årens sänka
alltmera stänger utsikten till de fria, öppna markerna.
Man tycker då att man behöfver något som förmedlar
öfvergången till det stora allvaret som kommer, och
därför skattar man då en sådan där liten, enkel idyll
mycket högre än när man är ung och har vidder att välja
emellan.
Men det var icke endast om sommaren, när de
mossiga ginst- och slånbuskarna stodo med mörkgröna
blad mot den gråa lafbeklädnaden, när göken gol i asp-
topparna, när lärkan på sina fladdrande vingar stod stilla
högt uppe i den blåa luften öfver de gröna ängsglintorna,
eller när trasten om kvällarna drömde i vemod eller
gyoklade i öfvermod, där han satt högt uppe i grantoppen,
med skimret af de sista solstrålarna öfver det gråbruna
bröstet - det var icke endast då som backstugan var
en fridfull medelpunkt i naturens stilla skådespel, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
