Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I BACKSTUGAN. I07
medan Elias kom efter långsamt och betänksamt som han
plägade.
»Hon ä’ ju inte framme än,» ropade han åt dem i
dörren, medan han drog ned sin gamla skinnmössa öfver
öronen på sig; »ni ska fäll springa sta’ och bli kalla, kan
jag tänka.»
»Asch, du pratar, inte förkyler en sej, när en ä’ glad
öfver nå’n som kommer! > ropade Johanna tillbaka, i det
hon sk)rndade ned för backen lika raskt som dottern.
»Nej, kantänka, du som ä’ så duktiger åf dej,» fort-
satte Elias småbrummande; »det kan ju hända att det rakt
åf inte ä’ hon.»
»Jo vars!» ropade nu Ulrika från grindöppningen;
»hvad det ä’ hon! Jag känner igen’ena på långt håll!
Välkommen, Lina!...» och därmed började hon vifta med
schaländarna, och Johanna, som ingenting såg, viftade med
utaf alla krafter.
»A’ det nämndmans hon åker me’?» frågade Elias
uppe från halfva backklinten, i det han tittade inåt skogen.
»Nej, jag tror rakt det ii’ Nolsjös, för jag tycker det
ä’ Magnus som kör,» svarade Ulrika och återtog efter en
stund med häpen ton: »men hvad i alla tider ä’ det för
ett bylte hon håller i fånge’? Gu’ förlåte mej sir det inte
ut som ...»
»Hva’ för slag?» frågade Johanna och försökte titta
så långt hon kunde.
»Du ska få si att hon har julmat me’ sej, hon me’,
Johanna du!» skämtade Elias, som nu hade hunnit ner till
landsvägen.
»Hva’ sir det ut som?» frågade Johanna, i det hon
ryckte Ulrika i armen.
*Tyst,o kära mor!» hviskade Ulrika tillbaka; »vi ska
inte säja någe’ förrän vi får si!»
Flakvagnen for nu in genom gärdesgårdsöppningen,
och pa framsätet satt Lina bredvid körsvennen, en half-
vuxen drängpojke, och hon hade verkligen i fånget ett
stort bylte, som hon tryckte intill sig och höll bägge
armarna om, som om det varit något ytterst dyrbart, som
hon inte vågade släppa ett ögonblick. Hon såg blek och
frusen ut, och när åkdonet stannade, ropade hon med en
stämma, som hon försökte göra stadig, men som hade en
underligt ansträngd, nästan gråtfärdig klang:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
