Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I backstugan.
och sprakade så muntert och hemtrefligt, att den lilla
underläppen genast förkortades och drogs in. Under tiden
fick gubben Elias en lysande idé. Han steg upp helt
sakta och varligt, nickade knipslugt åt Johanna och Ulrika
ocli tog fatt i en stryksticka, med hvilken han närmade
julgranen. Gumman nickade tillbaka och satt kvar
med knäppta händer, och under det Lina närmade sig
spiseln ännu mera och Ulrika rakade till med eldtången
under grytan, så att ett helt knippe af klara, sprakande
gnistor flögo upp i skorstenen, passade Elias på, drog eld
pa stickan bakpå sitt ena ben och tände sakta och för-
siktigt julgranens små ljusstumpar. Här det var gjordt,
sade han med en röst så len, som den inte varit sedan
hans egna flickor varit små:
»Om nu lilla Acke vänder på hufvu’t, så ska han få
se på lull lull!»
»Oj da! Se hvad gubben och gumman har gjort!»
ropade Lina och vände sig om med gossen emot jul-
granen.
Och nu skall man tro att den lille fick stora ögon,
mycket större än förut. Han började fäkta med händerna’
han sträckte ut de knubbiga armarna och: »lulll lull!
lull!» lät det i jollrande glädje från den halföppna munnen.
Iulter en stund började han göra de mest energiska an-
strängningar för att komma ändå närmare granen; han
sprattlade med de korta benen och ville rent af kasta sig
ur armarna på Lina, och när nu gubben Elias helt sakta
klef närmare, sträckte han ut armarna mot honom, som
om han ville bedja honom hjälpa sig. Elias tittade för-
läget först pa Johanna, sen på Lina och slutligen på gossen
sträckte ut sina grofva, valkiga händer till hälften, men
drog dem genast tillbaka igen, som om han varit rädd att
klamma sonder pysen, han som var van att hugga tag i
yxa och sag, stock och bräde; men den lille gaf sig inte,
och mnan gubben rätt visste hur det gick till, satt gossen
pa hans arm och han bar honom så mjukt och så för-
siktigt och lätt som om han lyft en fjäder.
»Ja, si Elias, han har nu allti haft ett så’nt handlag
med småttingar!» hviskade Johanna till flickorna, hvilka
nu började hjälpas åt att linda upp ett par af paketen
Ur det ena tog Lina fram en trumpet och ur det andra
vecklade Ulrika försiktigt fram en hoppdocka på ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
