Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 SNOHINDER.
hultet, hade hafc ett styft göra för att hålla sin lilla ban-
hit klar för den pågående trafiken.
Men Per Larson var inte ledsen för det, ty hittills
hade det lyckats honom tämligen bra, tack vare den hjälp
han hade af sin unga, raska hustru, som handterade snö-
skofveln och kvasten lika manhaftigt som han själf och
som lyckligtvis ännu inte hade några små, hvilka kunde
hindra henne att bistå mannen i hans tröttsamma bestyr.
De hade nämligen bara varit gifta ett par månader,
och Stina var således fullkomligt fri från alla farhågor för
att ett ansträngdt arbete skulle kunna vara på något sätt
skadligt för deras blifvande familj, hvarför hon också tog
i så att svetten stod om henne och hennes groflemmade
och något säflige man långa stunder kunde hvila på skof-
Vein och betrakta henne med beundrande blickar, i det
han utbrast i sitt vanliga, ofta upprepade utrop:
»Det va’ jäkeln hvad du ä’ styf.»
Och Stina var verkligen en styf banvaktarhustru, det
var kändt och erkändt i hela trakten. Hon var snabb-
tänkt och hade hufvudet på skaft, som en äkta smålands-
jänta, och satte man henne »på en klippa i hafvet», så
skulle hon nog kunnat häfda småländingens gamla rykte :
att kunna föda sig äfven där. Men hon var både varm-
hjärtad och ömsint också jämte sin raskhet, och det tyckte
Per Larson var det bästa af alltsammans. Dc hade för
resten inte varit gifta i fjorton dar ännu, förrän Stina
hunnit sätta sig in i banvaktens alla göromål, och ofta
var det hon, som stod med lyktan i handen uppe på ban-
vallen invid stugan och signalerade »allt klart» åt det förbi-
ilande tåget, så att hennes Per skulle få blunda en stund,
när han kom hem från undersökningarna ute på banbiten.
_ Nu minnas vi nog alla att vintern 1887—88 var en
riktig snövinter af det gammalnordiska slaget. Det hade
gatt hyggligt nog för Per Larson att reda sig ändå; men
nu i slutet af januari började det se kinkigt ut, och på
eftermiddagen den dag min lilla berättelse tar sin början,
såg det mer än betänkligt ut med den saken. Redan på
middagen hade det börjat snöa för nordostlig vind, och
när vinden frampå kvällen öfvergick till full storm och
svepte på ordentligt öfver den trädlösa myren, så vallade
snön upp sig emot den sidan som låg åt skogshultet och
for fram riktigt som en genomkitslig pojke, hvilken man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
