Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SNÖHINDER. I33
sedan den kommit i grannskapet af det utslagna vattnet,
gick hon emot dörren, tog ett stadigt tag i klinkan och
öppnade den hastigt, i det hon satte den ena foten till
spjärn bakom den andra. Stormen höll just nu andan ett
ögonblick, så att hon obehindradt kom ut; men medan
hon funderade där inne hade den redan hunnit utplåna
spåren efter karlarne, och till på köpet belamrat själfva
farstukvisten med en drifva, som hon klef ner sig i ända
till knäna.
»Nej, si det här duger då rakt inte!» mumlade hon
för sig själf, i det hon stack hufvudet utanför och försökte
att med blicken genomtränga det radande mörkret, hvar-
vid hon i samma ögonblick fick en hel lavin at lös, hvirf-
lende snö öfver sig; »skulle nån människa komma, sa^far
jag väl teminstingen laga att det finns väg för dom, sa di
kan komma in i stuga!»
Och därmed trefvade hon fatt på skofveln, som stod
strax innanför farstudörren, drog fram schalen ännu mera,
så att endast ögonen voro obetäckta, och klef modigt ut i
snön, som på vindsidan tornat upp sig mot stugväggen,
så att den låg halfvägs upp till taket. Och nu började
hon skotta med raska, långsamma tag, för att fa gång-
stigen klar bort till trappan, som från den höga banvallen
ledde ner till spåret; men för hvart tag hon tog med
skofveln, kom en ny lavin och lade sig rätt i vägen, före
henne och efter henne, så att hon slutligen visste hvarken
fram eller tillbaka.
När hon ändtligen arbetat sig fram till trappan och
vände sig om för att draga andan och låta blåsten ut-
tömma sitt raseri på hennes breda och stadiga rygg, kunde
hon knappt se stugan, trots de få famnarnas afstånd. Hade
inte gnistorna ur skorstenen visat henne hvar den låg,
skulle hon trott sig vara mycket längre borta, så kolmörk
var natten, så blytungt låg det tjutande och hvirflandc
ovädret öfver trakten, och den hvita snön försvann i ett
gråaktigt dunkel, som för hennes af isnålarna piskade ögon
ibland genomskars liksom af korsande blåa lågor, hvilka
försvunno lika plötsligt som de koinmo och efter hvilka
mörkret var ännu mörkare än förut.
Som hon stod där och alldeles rådlös betraktade den
på nytt igenyrda gångstigen till stugan, kom en tjutande
stormil farande borta från myren, tog med sig all snö som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
