Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 SNÖHINDER.
»Skönt! Då tar jag mina småsaker med mig och
stiger ur! Det ska smaka rätt godt att få sträcka på
benen!»
»Nå, den där tar då saken lugnt och är resonlig af
sig!» tänkte konduktören för sig själf, i det han stängde
dörren: »men hvar fan kom den där rösten ifrån? Nu ä’
det ju bara finkan kvar — kanske att postexpeditörn har
någon inne hos sig!»
Men när, han kom tillbaka framåt tåget och gick förbi
postkupén, såg han att där var tändt ljus och att post-
expeditören satt alldeles ensam framför sin brefhylla och
rökte cigarr, medan en öfverspunnen konjaksflaska stod
framför honom på hyllfacket. Han ville ändå göra sig
säker, och i tanke att postmannen möjligen blifvit hes,
bultade han på fönstret åt honom, upprepade sin läxa om
banvaktårstugan, fick ett snäsigt svar af en röst, som var
lika skarp och gnällande som vanligt, och gick därifrån
igen, lika klok som han kommit.
»Jag begriper förbanna mig inte hvem det var som
talte!» utbrast konduktören för sig själf; »kanske när allt
kommer ikring så var det bara blåsten som röt till. För
ingen af dem allihopa hade en sådan röst som den där
jag hörde just när vi hade stannat.»
I detsamma kom Stina med lyktan, och hans tankar
fingo nu en annan riktning.
»Kan hon ta emot dom nu?» frågade han, i det han
med ett slags buttert välbehag stirrade på Stinas friska
och frimodiga ansikte, som i lyktskenet såg ännu mera
rödblommigt ut under det snöpudrade håret.
»Usch ja!» svarade Stina gladt; »nu har jag snyggat
opp sa mycke jag orkat, och varmt ä’ det, så en kan steka
sill på väggarna!»
, fska vi varsko di nygifta här i första klassens
kupe!»
. *45 5°y8 alla .tider!>> utbrast Stina nyfiket, »a’ di
nygifta? Och ä ute i ett tocke’ väder?»
»Ja, det ä ju vanligt, det, bland schangtilt folk!»
svarade konduktören vårdslöst, som om han själf tillhört
samma kategori; »di rakar ju åf ända te Egyften, somliga!
Men vänta här nu, så ska jag fråga dom’»
Stina stod där utanför kupén med lyktan i handen
och undrade hur folk kunde falla på så barocka idéer som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
