Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANS JULAFTON. I93
bara barnen som voro hemma, och de voro vana vid att
sitta i mörkret.
Det var endast i ett och annat af de sparsamt före-
kommande stenhusen som det sken ut ljus genom fönstren
och som man af de förbiskymtande skuggornas hastiga
rörelser inne i rummen kunde se att det stökades till helg.
Från fönstret till moderns lilla rum, som låg djupt
nedåt gatan, lyste det likväl då och då med ett rödt
flammande sken. Det var inte af ljus, det var bättre än
så. ISfågon barmhärtig människa hade skickat den sjuka
kvinnan ett af de där små måtten huggen ved, som man
får köpa af de vedhandlande, hvilka här och där slagit upp
sina trästånd i de fattiga kvarteren. Det var granved,
och den sprakade så muntert inne i den lilla, sneda kakel-
ugnen, som visserligen rökte in, men det var bara i början,
innan brasan riktigt hade tagit sig.
Den sjuka modern hade i dag försökt att krafla sig
upp ur sängen, och hon satt nu på den ena af de två
stolarna framför elden, och bredvid henne på golfvet satt
lilla Anna och lekte med några barkbitar som hon lossat
från veden. Det var länge sedan hon haft så rara lek-
saker, och hon sken också som en liten sol både af elden
och af glädje.
Den sjuka modern tänkte på sin gosse. Skulle han
få komma hem innan det blefvo kväll, och hur skulle hon
bära sig åt, för att inte de bägge barnen skulle behöfva
lägga sig hungriga på julafton.
»Mamma, tror du att Johan kommer snart?» frågade
Anna, som för en stund tröttnat vid att leka hästar och
vagn med barkbitarna, »och tror du att han har någon
julklapp med sig när han kommer?»
»Vi ska hoppas det, kära barn!» svarade modern med
en suck, »Johan är ju alltid så snäll.»
»Ja då, han är så snäll, så snäll!» upprepade flickan,
och tilläde efter en stund, i det hon tittade upp på modern,
»när jag blir stor, så ska jag hushålla för Johan, för att
han är så snäll, och då ska vi hvar söndag gå och se på
paraden! ... Säg du, mamma, ska vi inte det?»
»Jo, det ska ni visst, kära barn!» svarade modern,
men tvärtystnade i detsamma, ty hon tyckte att hon hörde
steg ute i förstun. Det hade börjat snöa på middagen,
och det var någon som slog af sig snön därutanför.
^r’ Hedberg. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
