Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LILL-ANNA. 207
hustrun, som har en pojke som ä’ nästan lika gammal som
eran Lill-Malin! Ja, det säjer jag då, nu får jag rakt åf
Iof te springa ut och ta emot dem!»
Den sjuka hustrun knäppte ihop sina händer, och
medan barnen lågo öfver hvarandra vid fönstret, tackade
hon i sitt hjärta Gud för hjälpen, för nu visste hon att
den var nära, och för att hennes kära Lill-Anna var väl-
behållen hemma igen.
Och det dröjde inte lång stund innan hon hade henne
inne i stugan, och med henne följde den unga smeds-
hustrun med en korg och Jonsmor med en annan, och
efter dem kom Anders med en tredje, och det var den
största utaf dem allesammans. Och medan korgarnas inne-
håll packades upp på bordet och på hyllan vid spiseln,
och barnen gallskreko af förtjusning öfver all maten och
ljusen och leksakerna, ty sådana voro där också, stod Lill-
Anna glad och rödblommig borta hos modern och hälsade
henne från brukspatronsfrun, som lofvat att komma och
se om henne under juldagarna och som bedt madam Per-
son följa med för att titta om den lilla.
»Gu’ välsigna ’na!» bad modern med glädjetårar, »ho’
tänker då rakt på allting, den snälla hennes nåd!»
»Ja då. och om ni nu vill, kära mor Strid!» sade
den unga smedshustrun och kom fram till sängen, »så
sveper jag in Lill-Malin i det här fårskinne’ och tar ’na
me’ hem te mej Pes ni blir kryer igen. Jag har så
mycket mjölk, så Sven kan inte äta opp hälften en gång,
hur fasligt han än bjuder te — ja då, han ä’ rakt så lian
kan spricka i skinne’, pojkvasken! Yill I det, så säj bara
ifrån, och jag tar ’na me’ mej me’samma! Fattiga lilla
kräke’, hva’ ho’ ä’ mager och eländig!» fortsatte den unga
hustrun, i det hon tog upp henne ur sängen och lade
henne till det fulla bröstet, utan att bry sig om Anders,
som stod vid dörren och såg besvärad ut, ungkarl som
han var.
o »Om jag vill?» hviskade Anna tacksamt, i det hon
ända såg på den unga hustrun med en viss känsla af
alund som hon inte kunde återhålla; »gu’ välsigne er,
skulle jag inte vilja det? Jag har nog vari’ rädd för att
Lon skulle gå åt, stackare, medan jag ligger här!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
