Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 FASTLÄNNINGEN.
och tycktes vilja hejda den lätta åkan på hennes gup-
pande färd ned och upp för de rörliga hindren. När stor-
men riktigt tog i, så hejdade den till och med hästens
fart, han nästan tvangs att stanna för det våldsamma an-
loppet, och^när det gaf efter, tog han i med förnyad kraft,
medan isnålarna smälte i värmen af hans rykande hud,
som därigenom ångade ännu mera. Och hur kölden skar
igenom kläderna och isade de i släden fängslade lemmarna!
Den sofvandes tyngd hvilade allt mera tryckande mot
Faisons stelnade axel och arm, han försökte på nytt att
ruska honom vaken, rädd för att han skulle sitta och frysa
ihjäl under det dubbla inflytandet af ruset och kölden.
Men det var förgäfves; endast några stönande ljud hördes,
och kamraten tycktes bli allt tyngre och tyngre. På en
gång hördes ett starkt gnisslande ljud, den ena meden
lyfte sig högre än den andra, just på ’den sidan där Pålson
satt, och innan han hann kasta sig utåt för att väga upp
den, låg åkan omkullslagen och de båda åkande ramlade
ur, Pålson öfver den sofvande Måskobbarn, medan Pålle
helt lungt stannade och vände på hufvudet, liksom för att
se efter hvad det var, som hade händt.
»Hvad i hälskotta nu?» ropade Olson med redigare
röst än förut, i det han tumlade om i snön som en hösäck.
»Hvad ä’ det?»
»Det var åkan som stjälpte!» svarade Pålson lugnt, i
det han försökte komma på benen igen, glad öfver att den
andre hade blifvit väckt på ett mera afgörande sätt än
han själf kunnat hitta på.
»Stjälpte hon?» svarade Måskobbarn och lyckades
efter manga ansträngningar sätta sig upprätt i snön.
»Hur fan kör du då, din bulvan? Jag ligger ju i en
grop, vet jag!»
»Och det här ä’ bestämdt en bergknalle!» ropade
Pålson, som ville taga ett steg åt sidan men råkade
pa en hal upphöjning, som gjorde att han ramlade nedåt
igen.
»Och inte blaser det heller så djäkligt mera!» utbrast
Olson och mornade till sig allt mera. »Vi måtte ha fått
lä utaf någonting!»
»Vi ä’ i land!» ropade Pålson på nytt, sedan han
vid nedhalkandet fått tag i en enbuske, som han stack
sig på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
