Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 FASTLÄNNINGEN.
7.
Redan strax fram på kvällen hade mor Greta börjat
bli orolig öfver att det tilltagande ovädret skulle hindra
kyrkfolket att komina hem. Hon hade, när hon var ute
och såg om kreaturen, haft svårt nog att reda sig på den
lilla biten mellan ladugården och stugan, och när hon
väl uppnått den och skulle in igen igenom förstudörren,
som gick utåt, så ville den på inga vilkor låta öppna sig
och när hon väl fått upp den och kommit halfvägs in,
slog den igen om henne med en fart och en styrka, som
kastade gumman tvärs in genom den öppnade köksdörren
och gaf henne en hel liten snödrifva till följeslagare på vägen.
»Det va då en välsignad storm te regera,» muttrade
gumman för sig själf, »den är ju alldeles rasvill! Det va
då väl att den hygglige Pålson bar in så mycke ved, så
en kan hålla varmt här inne och ha kaffepannan i ord-
ning te’s di kommer! För nu tänker jag väl ändå att di
snart ska vara här!»
Men när gumman närmade sig spisen för att maka
upp bränderna riktigt nära hvarann och lägga på ny ved,
tyckte blåsten, som inte kunde komma åt henne mera
hvarken genom dörren eller fönstret, att han skulle för-
söka spela henne ett spratt genom skorstenen, och det
gjorde han också reelt, i det han kastade sig hufvudstupa
ned genom rökgången och slungade ett par näfvar yrsnö
ner på elden, så att det sprakade och fräste om’ den,
medan aska och sot yrde omkring näsan på gumman, och
kastade sig rätt i pälsen på katten, som satt på spisel-
kanten och värmde sig om ryggen, medan han vände de
halfslutna ögonen utat stugan, där de envist fäste sig vid
den mörka vran mellan fallbänken och dragkistan; en vrå
i hvilken missan tagit mer än en råtta i sin dar, och från
hvilken hon nu tydligen väntade något raspande, som
kunde lifva upp henne i det dåliga vädret.
»Jaså, nu ska en väl inte få ha eld på spisen heller,»
muttrade gumman bekymrad och förargad på samma gång
»Men si, förr än jag släcker den, förr...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
