Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»fastlänningen.» 249
Hon hann inte tala ut, förrän stormen afbröt henne
med ett långdraget tjut uppe i skorstenen, och en ny
salfva af snö och sot yrde omkring så vildt, att till och
med katten tog ett långt skutt från spisen och direkt upp
i fållbänken, där han började på att putsa sig på ryggen
och om tassarna, med hvilka han betänksamt strök sig om
nosen och ibland stannade på halfva vägen, medan han
spände öronen utåt dörren och tycktes liksom vänta på
att någon skulle komma. Sedan mor Greta nödtorftigt
pysslat om kaffepannan, tog hon sin gamla postilla och
satte sig borta vid bordet, där fotogenlampan brann, tog
rätt på sina glasögon och började läsa juldagens evange-
lium. Men det ville inte gå så bra, det drog ifrån fönstret,
så att lampan flammade till och rök emellanåt, och hur
lomhörd än gumman var, hörde hon ända vindstötarna där
ute och hur isbarken gnisslade och sprakade mot fönster-
rutorna, så att det lät som om någon illvillig strykare
stått där ute och kastat näftals med sand och smasten
mot stugan. Gumman blef allt ängsligare där hon satt
och huru mycket hon än längtade efter att mannen och
dottern skulle komma hem, så började hon ända smatt hop-
pas på att de hade stannat kvar borta på Blidön, där
hon ju visste att de hade Jansons att vara hos. Men så
visste hon ju också hur mån Österberg var om henne och
hus och hem! Skulle han väl ge sig ro att stanna, när
han visste att hon var ensam hemma, och hade han kanske
gett sig af ensam och satt nu och körde vilse i ovächet
och snöstormen där ute på den ändlösa isen, där man m e
kunde se handen för sig? Ensam? Nej, ensam var han
nog inte; nog hade Pålson följt med, det var hon da saker
på, och när de var två...ja, men Pålson, han hittade ju
inte, han hade aldrig farit den vägen förr, annat än 1 bat
och det var någonting helt annat. Hon visste nog, gum-
man Greta, hur annorlunda det ter sig när sjön går fri
och när uddar och kobbar spegla sig i vattnet, än när de
ligga inbäddade i snö och när isen gör fastland utaf ijär-
darna och slår brygga öfver sunden. Och hur hon tän e
och tänkte, så blef hon allt oroligare. Hon kunde
läsa eller sitta längre — hon måste upp och ga, ga r .
löst fram och tillbaka — så där ja, nu kokade ’a ®P
öfver, och det körde bort den andra oron or g__
blick. Hon skyndade till spisen och lyfte a e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
