Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»FASTLANNINGEN.» 259
han ä’ hemma! Den förbaskade envetingen, som skulle
ge sig åf i ett sà’nt -väder!»
»Det var ju för mors skull!» sade nu Edla med ovan-
ligt blid stämma, i det hon tittade fram ur sina schalar,
öfver hvilka hon hade svept hästtäcket för att skydda sig
för blåsten.
»Ja, jag vet väl det! Men sätt dig opp nu, Greta,
och stå inte här och förkyl dig.» Och därmed tog Öster-
berg gumman sin om lifvet, lyfte upp henne i åkan och
ställde sig själf på medarna, och så bar det af uppför
backen i rykande fart.
»Nu kan jag si att Pålson ä’ hemma!» utropade han,
i det han tittade på de breda gångarna; »och har han
orka’ med den här snöskottningen redan, så ä’ det väl
ingen fara med honom, tänker jag. In med er nu, så får
jag sköta om Grålle och ge’n litet te bästa, och se’11 ska
vi väl si hur det ä’ med fastlänningen, som kunde ta sig
fram i skärgåln på en töcken dag som i går.»
När Österberg kom in efter en god kvart — för det
tog tid både att torka Grålle och ge honom en god por-
tion gröpe och hafre och fylla hela krubban med hö —
så hade mor Greta redan talat om nattens äfventyr för
Edla, och nu fick hon tala om det igen för gubben sin,
och det gjorde hon så gärna, för ju mera hon tänkte på
det, desto styfvare tyckte hon det var, att drängen kunnat
leta sig hem ensam, och att han gjorde det för hennes
skull, det gjorde inte bedriften sämre i hennes ögon.
»Ja, jag ska då aldrig säga att han ä’ någon dål-
måns!» utropade Edla, som var förargad på Blidöpojkarna
därför att de tagit sig för mycket till bästa och blifvit
bråkiga fram på natten; det var till och med en, som
kört in henne i en vrå i farstun och prompt velat kyssa
henne, och det fast han luktat brännvin så man kunnat
storkna; — nå, han hade då också fått sig en sittopp, så
han nära pa blifvit nykter på kuppen; men det hindrade
inte att Edla var lika förargad — och när hon nu tänkte
pa Pålson, som i stället gifvit sig af hem och vagat lifvet
tor att modern inte skulle behöfva vara orolig . • •
»Nej, tockna går inte sådana vägar, di!» sade Oster-
berg, »och hur han burit sig åt att komma fran Maskob-
ben och hit, det begriper jag då inte på villkor!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
