Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 t
ren och försökte träda på en nål för att sy fast en
af knapparna i Saras kappa, som hon upptäckt satt
lösare än de andra.
»Kom hit, barn, och hjälp mig,» ropade hon åt
dottern, som var inne i förmaket, där hon hade sin
byrå, i hvilken hon höll slutrevidering.
»Mamma ser sämre och sämre,» sade hon och
räckte fram den påträdda nålen.
»Det följer med åren.»
Netten hade bedt att få gå ut, för egen räkning.
Mor och dotter voro ensamma.
»Sätt dig här. Jag har något att säga,» började
fru Holm tveksamt.
Sara hade väntat sig en hel del förmaningar och
blef ej öfverraskad. Ju förr det var öfver, desto bättre.
Hon hade haft ett lyckligt barndomshem ; ty hur
sträng modern än varit, hade hennes kärlek lyst ige-
nom de kärfva orden och gifvit rättvisans prägel åt
lydnadens fordringar — men gladt hade det ej varit.
Hvad hemmet ej gaf, hade skolan gifvit, och det
var ute bland jämnåriga och kamrater Saras glädtig-
het och naturliga friskhet hämtat näring.
Modern ville minst af allt dämpa hennes lefnads-
mod, men kände med pinsam tydlighet, att hennes
eget ansikte — hvars uttryck hon ej förmådde om-
dana — var liksom ett skrämskott för alla glädje-
yttringar.
Hur många gånger, till exempel, hade hon ej af-
undsjukt lyssnat till Saras klingande skratt och barns-
liga prat i köket hos Netten och grämt sig vid tan-
ken på, att hennes egen närvaro skulle ha gjort ett
tvärt slut därpå.
Det, var Sara omöjligt att fatta moderns synbara
ängslan öfver att lämna henne ifrån sig på ett par
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
