Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
»Herr Stolpe sku’lle inte kunna handla så, det
är jag säker om,» sade hon och såg på honom så
oskyldigt och tillitsfullt, att han blef varm om hjärtat.
»Nej,» svarade han tveksamt — »det skulle jag
inte — inte om jag höll af en annan.»
Det blef tyst en stund, och båten fick glida som
den ville.
»Det prästerliga kallet lockar mig inte,» återtog
han lifligt, »det ställer för stora kraf — allt eller in-
tet — men det vore ett sätt att få sjunga ut ined
hvad som ligger på hjärtat. Det är så mycket inom
mig jag ville ge luft, så mycket jag önskade säga!
Att tala till en menighet så, att den kände sig som
en själ, tvinga den att i andlös spänning lyssna till
mina ord, min röst — framkalla leenden, tårar, ånger
och hänföreelse — det vore något... ! »
Han tystnade tvärt. Det bleka ansiktet hade
fått färg och ögonen eld.
Hon hade endast sett honom en gång förut, un-
der en dispyt med Helena, med det uttrycket öfver
sig och undrade nu som då på, att en människa kunde
bli så vacker endast genom sin egen känslas glöd.
Det förtröt honom, att han blottat sitt hjärtas
innersta, men när han såg, med hvilket intresse hon
följde hans ord, fortsatte han:
»Ni tror på mig, ni fröken Sara, men det skall
ni inte göra. Jag tror inte på mig själf. Gjorde jag
bara det, så! Ansatser och försök — något annat blir
det aldrig — och hvad jag än tar mig till, har jag
en förkänsla af, att det inte lyckas.»
Det låg’ sorg såväl i tonfallet som de skälfvande
ansiktslinierna, och hennes hjärta greps af en oemot-
ståndlig längtan att hjälpa, stödja och trösta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
