Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
sig med ens så främmande ibland dem och så under-
ligt beklämd.
Genom de halföppna balkongdörrarna hade hon
sett att det regnade och ville njuta af svalkan.
Mor och son märkte henne ej, där de stodo slutna
i hvarandras armar, men då hon ville smyga sig till-
baka samma väg hon kommit, såg Hugo upp och
rodnade som ertappad i något ondt.
Modern besvarade den frågande blicken i hans
ögon.
»Det är din egen kusin, Sara Holm.»
Det sköt en glädjeblixt ur hans ögon.
»Kärare syn kunde jag aldrig få,» sade han och
tryckte hennes hand. »Jag har tänkt på dig redan
som gosse och önskat, att vi skulle bli bekanta. Det
är också mycket för din skull det har gjort mig ondt
vara härifrån i sommar.»
Han var lik sin mor. Intet spår af faderns till-
dragande väsen och elegans — endast ett godt för-
troendeväckande ansikte, kloka ögon och kraftig figur.
Gästerna hade rest, och i festvåningen, som bar
•en allt annat än festlig prägel, voro ljus och lam-
por släckta.
Kammarjunkaren hade blifvit så godt som nyk-
ter, då han fått se sin äldste son, och fortast möj-
ligt dragit sig tillbaka till sina enskilda rum.
Helena stod ute på balkongen med en svart si-
denkappa öfver sig och bart hufvud.
Regnet rasslade mot löfverket rundt om, blixt
på blixt klöf molnen, men åskdundret hördes endast
som ett aflägset mullrande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
