Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
Marken, träden, blommorna, gräset, allt drack
föryngring, svalka och pånyttfödelse, medan doften
steg uppåt som ett tackoffer.
»Fröken Helena får inte stå här, så varm som ni
är,» sade Knut Stolpe bönfallande. Han hade sett
henne gå ut och följt henne.
Hon lade hufvudet tillbaka, sträckte ut de nakna
armarna och lät regnet öfverskölja sig.
»Det är som att tvätta sigren,» sade hon lidelse-
fullt. »Hvad det är ömkligt alltsammans!»
»Mer än så,» svarade han hårdt. Han hade nyss
fört Harry till sängs i redlöst tillstånd och med yt-
tersta nöd besparat modern sorgen att se honom sådan.
»Pappa kan vara belåten,» återtog Helena pas-
sioneradt. »Sådan vill han ha mig, och sådan blir jag,
om inte. . . Jag kan ju också gifta mig med öfver-
sten och bli styfmor. Tycker ni inte, det skulle passa
mig?»
Det pinade honom att höra hennes skärande skratt.
»Kom in!» bad han, men hon svarade med att
rycka af sig kappan.
»Jag föraktar hela världen och mig själf allra
mest,» sade hon och brast i gråt.
För fru Brag hade hela festen, liksom förbere-
delserna därtill, varit en pina, men när den var slut,
var hon den enda, som kände sig oblandadt lycklig,
ty allt annat var glömdt för vissheten att hennes först-
födde sof under samma tak som hon.
Det brådskade med att få in rågen, ty kornet
Stod färdigt att tagas af, och kammarjunkaren, som
var ur humör och glad öfver att så mycket som möj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
