Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
lockbete och jag, som också kunde fastna därpå, skulle
bort. Om jag bara trodde, att hon kunde bli lycklig?!»
»Gud gifve hon aldrig kommit hit!»
»Hvem vet hvad som är bäst. Jag tror hon kom-
mer att kunna bära hvad som pålägges henne.»
»Kanske?» svarade fru Brag sakta, »men lärpen-
garna äro så dryga.»
Sara var förgråten, då hon gick in i sitt rum för
att se efter, att intet var glömdt.
På bordet stod en bukett — den präktigaste hon
någonsin sett — och tårarna torkade vid åsynen däraf.
Kunde det vara? Hade Knut tänkt därpå?
»Kammarjunkar Brag. »
Hon kastade kortet, och det var som hade blom-
morna mistat sin skönhet.
Med dem i handen gick hon in till Malin för
att säga henne ett sista farväl, men blef så förvånad,
att hon ej kunde röra sig ur stället, då hon fick se
morbrodern stå böjd öfver en stor plånbok, ur hvil-
ken han räknade upp sedel efter sedel, som Malin
tog emot under krampaktig gråt.
»Jag kan inte, jag skäms så,» snyftade hon.
»Tyst bara och skynda dig, någon kan komma!
Du skall aldrig behöfva lida nöd, och för barnet...»
Sara stängde dörren lika tyst, som hon öppnat
den, och skyndade utför trappan.
Buketten låg kvar på golfvet, och hon tänkte med
förskräckelse på, att den skulle röja henne.
Resvagnen stod för dörren, och hon sprang upp
däruti, som kunde hon ej komma fort nog åstad.
Ännu några handtryckningar och afskedsord, en
klatsch med piskan, och det bar af.
När kammarjunkaren kom ut på trappan, var åk-
donet långt nere i allén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
