Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
skumt i salongen, ty något af ljuset inne från scenen
reflekterades på hans ansikte.
Det kunde ej vara ett misstag!
Hon ville ha gifvit hvad som helst för att kunna
gå ut och fånga honom, innan han försvann i mäng-
den, och hade hon varit ensam eller ägt en mans fri-
het och rättigheter, hade hon gjort det. Som det var,
satt hon stilla, utan att se eller höra något af det
som tilldrog sig inne på scenen, fixerande honom allt
ängsligare för hvarje minut som gick.
Hon hade gladt sig öfver Helenas triumf och ej
känt en gnista afund, men nu blossade onda tankar
upp i hennes hjärta som aldrig förr.
När hon såg honom stå i andlös spänning, föl-
jande Svanhild med ögonen, hvar hon gick och stod,
hatade hon hennes skönhet och klangfulla stämma,
liksom hvarje rörelse och blick, hvarmed hon eröfrade
sin publik.
Föreställningen led mot sitt slut.
Falk gick ut i världen med sitt oskärade ideal
inom sig, och Svanhild öfverlämnade sig utan kärlek
åt en allvarlig man hellre än hon lät sin ungdoms-
känsla nötas bort eller antaga alldaglighetens prägel
under hvardagslifvets tryck.
Ännu en gång svängde Falk studentmössan till
farväl på vägen till sin »framtids möjligheter», medan
sången tonade vemodigt och gripande.
»Och har jag än seglat min skuta i kvaf,
Så var det dock härligt att fara.»
Svanhild stod kvar, vänd från publiken som vid
styckets början.
Hennes svanesång var sjungen och friluftstiden
slut.
Ridån föll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
