Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
Modern såg en skymt af dotterns upprörda an-
sikte.
»Hvar skall du sitta?»
»Där det finns plats! Låt Netten hämta mig!
Adjö, mamma lilla, och var inte ängslig.»
Den sista meningen kom så mild och kärlig ef-
ter de hårda tonfallen.
Det var kö vid biljettluckan, och medan Sara
väntade, irrade hennes blickar öfver folkmängden. Hu-
set var utsåldt, och hon fick en af de sista biljetterna
på andra raden.
Hon hade svårt att se från sin undangömda plats ;
men slutligen upptäckte hon Knut på parkettens första
bänk — just som han vände sig om för att granska
publiken.
Ljusskenet föll öfver hans ansikte, och när han
såg uppåt raderna, kände hon som om deras ögon
mött hvarandra.
Bifallet var starkare än aftonen förut, men nu
såg hon med andra ögon och tänkte på hvad en af
morgontidningarna sagt: att Svanhild borde akta sig
för att spela med publiken.
Sara gick, innan ridån föll, och skyndade utför
trapporna in i korridoren till parketten.
I samma ögonblick öppnades dörrarna af den ut-
strömmande mängden, och hur hon än ansträngde sig,
såg hon ej en skymt af den hon sökte.
Hon var den sista som lämnade teatern, och det
var nästan folktomt utanför, men ändock dröjde hon.
»Jag trodde, fröken aldrig skulle komma,» sade
Netten, som fattat posto alldeles vid dörren utåt ga-
tan samt blifvit knuffad hit och dit och var både
ond och ängslig öfver dröjsmålet.
»Låt oss gå ett par steg härutanför,» bad Sara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
