Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
»Så förfärligt! Jag förstår inte, hur det är möj-
ligt att bära en sådan olycka. »
»Jag är inte olycklig. Jag är tvärtom lyckligare
än förr.»
»Det är för att lugna mig, mamma säger så.»
»Nej! Jag har länge vetat, att det skulle komma,
och det var förfärligt att gradvis gå mörkret till
mötes.
Jag knotade och kunde ej finna mig, men sedan
slaget drabbat mig, har jag fått frid. Att inte kunna
se dig är det bittraste; men du kan inte vara vack-
rare i verkligheten, än jag ser dig med min inre
syn, och så är det med allt.
Allt hvad jag skådat här i världen träder fram
i minnet liksom med fördubblad glans, och det fula,
du — det är som om det aldrig funnits. »
Sara gaf lektioner, dels i en skola, dels privat,
och var upptagen dagen igenom.
Hennes hurtiga, öppna väsen och undervisnings-
skicklighet skaffade henne ett växande antal elever,
och arbetet intresserade henne mer och mer.
Det låg något allvarligt öfver henne, som ingaf
förtroende, men också något själskraftigt, som verkade
uppfriskande.
Att hon redan i unga år haft en lifskamp. att
genomgå, förstod hvar och en, som såg längre än till
ytan, liksom att det var detta, som gifvit henne den
klarhet ocli värdighet, som utmärkte henne.
Hon kom och gick sina regelbundna tider, ty
lektionerna gåfvos alltid i elevernas hem, och om detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
