Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
En afton hade han sitt arbete — ett treaktsskåde-
spel — färdigt.
Hon kände till det, bit för bit. En del af re-
plikerna hade hon gifvit honom i munnen, och hen-
nes tro på framgången var det, som mer än en gång
kommit honom att taga upp pennan, då han lagt ned
den, hopplös, trött och tviflande.
Han läste högt, scen för scen, och hon lyssnade
med en ständig undertanke på, att hon representerade
den stora publiken och ej fick låta sin omdömesför-
måga förvillas af sin kärlek.
Ibland rycktes hon med af ämnet och glömde
allt annat, och när hon vaknade upp till verkligheten,
visste hon, att hvad han nu läst, ej behöfde någon
kritik för att häfda sitt värde.
Färgen på hans kinder blef högre och glansen
i ögonen allt starkare, medan stämman vibrerade af
känsla.
Hennes ögon följde honom oafbrutet, ty när hon
såg honom sådan, med hänförelsens eld öfver sig,
tyckte hon sig se in i en värld, så rik på möjligheter,
att tvifvel ej fick rum.
När han slutade, var hennes ansikte öfversköljdt
af tårar, och dock hade hon endast lyssnat till sina
egna tankar.
»Hvad tror du?» frågade han.
Det låg något segervisst i själfva tonen.
»Att du skall lyckas,» svarade hon jublande.
Han satt vid skrifbordet och såg upp i hennes
ansikte, och hon böjde sig ned och kysste honom på
pannan.
»Utan dig vore det aldrig skrifvet,» sade han in-
nerligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
