Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
Hon såg lycklig ut, men hennes tysta: »Herre,
jag tackar dig,» hörde han ej.
Stycket var inlämnadt, och Knut gick som i fe-
ber. Hans glada tillförsikt hade efterträdts af miss-
mod och tvifvel.
Plötsligt — helt omotiveradt — kom en eller
annan strof för honom, och han liksom vägde den
och fann den för lätt.
Om nätterna gick han igenom hela scener, ty
han kunde stycket utantill, och äfven det som synts
honom bäst, föreföll nu obetydligt och värdelöst.
»Jag skulle sagt så och så i stället, tagit bort
detta och lagt till något annat,» tänkte han och grämde
sig öfver, att pjäsen ej låg kvar i skriibordslådan.
Andra stunder åter trodde han sig ha uträttat
ett storverk, men allt som tiden gick, ökades hans oro.
Han hade fått löfte om »skyndsamt svar», men
aldrig gjort sig reda för, om därmed menades dagar
ellerÖ veckor, och ibland greps han af ängslan, att
manuskriptet förkommit eller låg bortglömdt i en vrå.
Att göra sig påmint var han för stolt till och
för radcl också, ty han kände med sig, att han ej
kunde bära ett nederlag. _ _
Han hade planer till ett nytt stycke färdiga i sitt
hufvud, och medan han ännu gick i segerruset öfver
sitt nyss fullbordade arbete, tog han itu därmed och
gjorde en präktig exposé, men längre kom det ej, ty
om det så gällt lifvet, kunde han ej skrifva en rad
under denna ovisshet.
Sara stod ej ut. Hon hade tänkt öfver det länge
nog nu, och en dag vid middagstiden när hoir kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
