Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
tappa hatt och käpp samt slå omkull ett par stolar,
och hon rodnade ännu af blygsel vid minnet däraf.
Hon försökte läsa, men det gick ej.
Då lyckades det bättre med öfversättningen, men
det hände också, att hon fick skrifva om alltsammans
dagen därpå.
Allt som natten led, steg hennes ångest. Allt
lifligare utmålade hon sig de tänkbara eller otänkbara
olyckor, för hvilka han kunnat råka ut, och mer än
en gång smålog hon öfver sin dårskap, för att nästa
minut vara inne i samma olycksaliga tankegång.
Den ena stunden blef hon bitter och gjorde lik-
som upp ett konto emellan sig och honom, i hvilket
hon var fordringsägaren och han gäldenären, och den
andra tänkte hon på intet annat än att tukta sig själf
till fördragsamhet, ej taga sina känslor med i räk-
ningen och offra allt för att gifva honom det stöd
han behöfde.
Lampan brann i tamburen, och när hon hörde
första vridningen af portnyckeln, sprang hon ned med
ljuset i handen för att lysa honom.
Hennes första tanke var, att ingen mer än hon
skulle veta, när eller hur han kom hem, och hon er-
tappade sig mer än en gång med en glädjekänsla öfver
att modern var blind och Netten döf.
När morgonen kom, steg hon upp, outhvilad, för
att gå till sina lektioner, medan han ännu sof.
Dag och natt, hvar han än var, förföljde honom
tanken på det påbörjade stycket. Det var, som kunde
han ej uträtta något annat i världen, blifva till något
eller lefva för något, förrän det blef färdigt; och
dock kunde han ej gripa sig an med att skrifva en
rad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
