Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
fast vid tvänne personer på en soffa alldeles i när-
heten under de stora kanadensiska lönnarna.
Helena 1
Var det någon människa i världen Sara hatade
och frnktade, så var det hon, och där satt hon i sin
eleganta velvetindräkt och bredvid henne Knut — en
skugga af sig själf och dock med höjd färg och glans
i ögonen, sådan hon ej sett honom på länge
Det var som hade hoppet flytt för alltid, ty en
strid med Helena var hon ej vuxen, minst nu då
hennes kraft undergräfts af oro och ångest.
Ett par gånger på sista tiden hade hon gripits
af svindel, och nu hade hon samma känsla.
Med en sista ansträngning nådde hon en soffa
och sjönk ned därpå, med hufvudet lutadt mot kar-
men. När hon vaknade upp, med kallsvetten på
pannan, gällde hennes första blick soffan längre bort.
De sutto kvar, och hon kunde se, att det var han
som talade, där han satt framåtlutad, nervöst ritande
med käppen i sanden, och Helena, som lyssnade, upp-
märksam och intresserad.
Inte ett ord hade han sagt om, att hon var i
staden, och nu gaf han henne — hvad hon själf så
ifrigt eftersträfvade — sitt förtroende.
Hon reste sig, som för att gå fram, men sjönk
tillbaka. Nej ! Hon kunde och ville ej !
Lidandet var hennes eget — det enda hon hade
kvar, och det skulle ej profaneras genom gissningar
och medlidande.
Det ligger hos människan en medfödd benägenhet
till själfplågeri, och hon dröjde på sin plats, frossande
i den kvalfyllda njutningen af sin egen smärta, som
stegrades för hvarje ögonblick hon såg dessa två till-
sammans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
