Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Hon granskade sin egen dräkt och jämförde den
med Helenas, medan ett bittert leende krusade hennes
läppar, ty hon tyckte om att vara väl klädd och
hade också varit det; men denna vinter hade hon
glömt att tänka på sig själf och till hvad än hennes
inkomster räckte — för hennes person blef intet öfrigt.
Hon hade försakat — utan saknad — utan att
ens veta af det, och nu med ens föreföll allt orättvist,
hårdt och tungt.
Hon såg på Knut, Var han värd allt detta?
Hvarför gjorde hon ej sitt eget lif så behagligt
som möjligt? Han tänkte ej på henne och hon på
intet annat än honom.
Var det mening i detta? Hvarför ej låta honom
sköta sig själf? Offrade hon ej sin egen mor för hans
skull? Var det annat än småsmulor af kärlek och
omsorger hon numera fick — blind som hon var!
»Förlåt Herre!» suckade hon omedvetet, medan
blickarna återigen drogo bort till de två, som voro
helt upptagna af hvarandra.
Modern var glömd, allt annat glömdt, när hon
såg Helenas behandskade lilla hand liksom bönfal-
lande öfverfara Knuts arm.
Han talade med lidelsefull häftighet, och Sara var
färdig gifva sitt lif för att få veta, hvad han hade att säga.
Ett ögonblick föllo hans blickar liksom spörjande
på henne, och hon trodde sig upptäckt; men då han
fortsatte att tala som förut, förstod hon, att han in-
genting sett.
Af fruktan att bli igenkänd steg hon upp och
gick, utan att se sig om, medan hon tänkte på, hur
öfversvallande lycklig hon var, då hon, för blott ett
och ett halft år sedan, mötte honom på ungefär samma
plats så plötsligt och oförmodadt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
