Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
»Plan tänker på det förflutna.»
»Vi måste leda tankarna i en annan fåra.»
Knut led mera till själen än kroppen. Att se
Sara gå på lektioner i hvad väder som helst eller
sitta vid öfversättningen till långt fram på nätterna blef
honom för hvarje dag allt mera pinsamt.
När hon var i rummet, såg han ingen annan,
men den ånger och förödmjukelse han kände var
så stor, att hennes kärlek och omsorger blefvo honom
en plåga.
Tacksamhetsbördan var större än att han kunde
bära den, och lika tålig och tacksam som han var
mot fru Plolm och Netten, lika ömtålig och retlig var
han gent emot henne.
Med fru Holm talade han emellanåt, när de sutto
ensamma, men som genom en tyst öfverenskommelse
nämndes icke Saras namn.
På sitt skrifställeri tänkte han aldrig, ty det syn-
tes honom så försvinnande smått och värdelöst, som
ett barns bristande såpbubbla mot allt annat han för-
summat under den korta arbetstid, som gifvits honom.
Till att godtgöra var det för sent, ty han hade
ingen tro på framtiden och ingen lust att upptaga
kampen på nytt.
Det var söndagsmorgon, och Sara var ledig hela
dagen.
»Skall jag läsa något för dig?» frågade hon och
satte sig på sängkanten bredvid Knut.
Hans händer lågo sjukligt hvita och afmagrade
på täcket, och mot det smala, bleka ansiktet afstucko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
