Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Han tog henne i sina armar och tryckte henne
krampaktigt intill sig, men släppte henne genast,
borrade ned hufvudet i kuddarna och grät, tills hela
hans kropp skälfde.
Hon blef rädd och försökte lugna honom.
»Låt mig bara gråta,» bad han och drog sig un-
dan hennes smekningar.
Hon satte sig bredvid honom, bäfvande för verk-
ningarna af det lidelsefulla utbrott, hennes ord fram-
kallat.
Plötsligt vände han sig emot henne med ett oro-
ligt, ömt uttryck i ögonen.
»Jag skrämmer dig väl inte? Du måste vara
dubbelt rädd om dig nu.»
Han grep efter hennes hand och kysste den.
»Tror du, det finns hopp? Jag vill så gärna lefva,»
hviskade han och sjönk tillbaka mot kuddarna i ett
anfall af mattighet.
Från denna stund blef han som förvandlad. Till
Sara såg han upp med skygg vördnad och outsäglig
kärlek, och det var som hade hon blomstrat upp un-
der hans blickar.
Under den tid som gått hade hon suckat sitt
hjälp Herre, ifrigt, ödmjukt, tåligt, hopplöst — i
alla tonarter, men ständigt återkommande, ständigt
upprepadt, i afvaktan på att det oaflåtliga klappandet
skulle öppna bönhörelsens dörr. Lika ofta kom det
ett innerligt, ödmjukt förlåt, ett förlåt för honom,
för henne själf och för alla — ty hennes sluttanke
blef oftast, att det i grunden var synd om alla män-
niskor.
Nu kunde hon af fullaste hjärta lägga till ett
tack, men med detsamma växte behofvet att gifva
hjälparen något mera, begära mera af samlif med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
