Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
Rösten lät sorgsen, men i ögonen låg en hopp-
full stråle, som motsade orden.
»Och hvad lära vi ej af utvecklingens lag?» fort-
satte Hugo. »Det undret har du dagligen för dina
ögon — men ingen kommer det så nära som läkaren,
hvilken kan följa cellernas utbildning, embryot i
moderlifvet under dess tillväxt. Tänk dig en sådan
underordnad tillvaro och dock ett själfständigt lif med
egen vilja, egen rörelseförmåga! En amfibie, tills be-
frielsetimman slår för en långt högre — och dock så
hjälplös tillvaro.»
»Tror du inte jag tänker därpå?» svarade Knut rörd.
»Och därefter,» återtog Hugo, »kommer ändå det
intressantaste, människokroppens och andens utveck-
ling i det oändliga i allt luftigare, finare former
och rymder, först här — sedan där ; ty hvem kan
tro, att ett så kompliceradt konstverk skulle vara gjordt
för ett så litet mål som sin egen tillvaro i ett för-
svinnande nu.»
»Tanken på, att en människosjäl skall liksom
läggas i ens händer,» sade Knut sakta, »fyller med
en ansvarskänsla, som tillintetgör. Hur skall jag
blifva värdig?»
»Vi ha ett exempel att följa och behöfva intet
annat — idealmänniskan Kristus.»
»Guds son?!»
Hugo satt tyst. Så sade han dämpadt, vörd-
nadsfullt: »Jag tror inte det betyder så mycket, huru
vi kalla honom — blott vi lefva efter hans lära.»
Knut följde med ögonen fru Holms fingrar, som
oaflåtligt arbetade med stickningen. »Är det något?»
frågade hon, »du suckar så djupt?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
