Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
dyrkan gränsande vördnad, eller inför dessa båda unga,
nyss från klostret komna flickor, för hvilka världen
och dess ondska voro lika främmande.
Och dock — blefve han bara hennes, skulle
hon förändras, forma sig helt och hållet efter hans
önskningar, och ingen — ej ens hon själf skulle
tänka på hvad som varit.
Ju större fordringar hon ställde på sig själf, dess
noggrannare blef hon, att intet i faderns lif skulle gifva
anstöt, och desto skarpsyntare blef hon i hvad ho-
nom angick. ...
»Hvar tillbringar han sina nätter? Med hvilka
umgås han, och hvart ta alla penningar vägen?» frå-
gade hon sig med stigande oro.
Hugo hade i sin fars hus gjort bekantskap med
den unge grefven samt känt sig starkt dragen till
honom; och Helena, som såg den aktning, hvarmed
den unge ädlingen behandlade hennes bror, slöt sig
alltmera till honom för att under hans beskydd närma
sig målet för sina önskningar.
Den afton, då Knuts nya stycke gafs för första
gången, satt Helena i en loge tillsammans med sin
far och grefve de Mourniers.
Hon hade varit med på repetionerna och kände
stycket samt trodde sig stålsatt mot intrycket däraf,
och dock greps hon af det mäktiga i handlingen —
det så att säga direkta i den mot henne utslungade
anklagelsen. Hon visste, att den kvinna, som här
framställdes såsom den hjärtlösa koketten — orsaken
till en mans undergång — ej var någon annan än
hon själf; och hon satt med en pinande känsla af,
att alla borde se och förstå det.
Kammarjunkaren var oberörd af själfva hand-
lingen, men släppte ej kikaren från ögonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
