Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
Knut satt med ryggen åt Helena och tyckte sig
ändock se hennes mörka, outgrundliga ögon, som väckte
så många minnen och så mycken ånger.
Saras glädtighet var borta. Hugo såg mycket
väl, att hennes munterhet var sin kos, och i stället för
den uppfriskande stund, de alla tre väntade sig, spe-
lade de samtliga en komedi för att narra hvarandra
och bibehålla skenet.
Kammarjunkaren pratade allt ifrigare, ju mera
han drack, och de Mourniers var glad däröfver ; ty ehuru
han ej för ett ögonblick glömde sina plikter som värd,
var det honom ansträngande att tala om obetydlig-
heter, medan han grubblade öfver en enda, allt upp-
slukande fråga.
»Inez i stycket och Helena — voro de ej samma
person?»
Sara satt så, att han kunde se henne, och när
han betraktade hennes rena, goda, lugna ansikte och
jämförde det med Helenas, förlorade denna i hans
omdöme.
»En sådan hustru skulle min mor gilla,» tänkte
han med en suck, ty slutet på alla funderingar blef
ändå: »Hvad skulle mamma tycka?»
»Finner du inte att Sara embellerat?» frågade
kammarjunkaren sin dotter.
»Ja,» svarade Helena kort, men tilläde, rädd att
väcka misstankar : »Jag har alltid funnit henne vacker. »
»Hon kom till oss som ung tös en sommar,
för att se litet af världen,» berättade kammarjunkaren,
liksom i förtroende. »Jag hade föresatt mig att göra
hennes lycka. Hennes mor hade gjort en messallians
och leide i små omständigheter. Jag vågar påstå, att
denna enda sommar i mitt hus gjorde mer till flic-
kans uppfostran och sätt att föra sig än allt hon för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
