Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
»Jag skulle inte vilja det, om jag vore i hans
ställe,» svarade Helena dämpadt.
Hugo kom in, allvarlig och dyster.
»Kulan är uttagen,» sade han. »Det kan finnas
möjlighet till räddning, ehuru det inte är mycket att
hoppas på. Doktor Alm kommer att sköta honom.»
»Hvarför inte du själf?» frågade Helena, som
hade en blind tro på broderns skicklighet.
»Jag kan inte! Läkaren måste framför allt ha
en brinnande önskan om patientens vederfående, och
det har jag inte. Jag kan inte tänka mig hans lif
härefter. »
»Mamma bör vara här i morgon bittida,» sade
Helena med glädjestrålande ögon. »Jag tycker det
käns, som om allt kunde bli godt, bara hon kommer. Det
är en välsignelse att kunna längta efter henne, som
jag nu gör.»
Det var natt.
Fru Holm satt på ena sidan om sjuksängen, He-
lena på den andra, och nattlampan kastade ett svagt
sken öfver rummet, som till största delen låg insvept
i mörker.
Fru Holm satt i skuggan, men på Helenas fina
profil och bjärtröda morgonrock föll en bred ljus-
strimma. Hennes hufvud låg tillbakalutadt mot sto-
lens ryggstöd och ögonen voro slutna, men hon sof ej.
Hennes hela lif drog liksom förbi — särskildt
det hon genomlefvat med föräldrarne. Hon kunde
och ville ej döma fadern, och dock steg så mycket
fram för att anklaga honom.
»Hur annorlunda kunde ej allt varit!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
