Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han tystnade matt och flämtande.
Helena reste sig upp. »Det är förfärligt,» snyf-
tade hon, »att han kan tala så om mamma.»
»Räkna inte på hvad han säger.»
»Det är sammanhang i det, och hans innersta
tankar, det är jag säker på. »
Det dystra rummet, de djupa skuggorna och den
febersjukes tal fyllde henne med en fasa, som ökades,
när han skrattade till.
»Hej! lustigt har jag haft! Alla korten på bor-
det. ’Dunkom, så länge vi lefvom’.»
Den sista strofen framgnölade han upprepade
gånger, medan Helena gick fram och åter, vridande
sina händer.
»Nu kommer den igen, den där tyngden,» åter-
tog han klagande. »Hon vill kväfva mig till straff
för att. . . Eva förbarma dig! Jag drog dig ju upp
ur vattnet — minns du inte det? Strömmen höll på
att behålla mig. Ack att den gjort det!»
Han låg i halfslummer, tillintetgjord af matt-
tighet.
»Tänk, om han talar så, när mamma kommer,»
sade Helena förfärad, där hon satt med hans hand i
sin.
Hugos steg hördes ånyo i rummet utanför, gif-
vande en känsla af trygghet.
»Cecilia!» hviskade den sjuke med ett tonfall af
ömhet. »Jag har aldrig glömt. . . Din dotter har
varit mig kärare än allt på jorden. Hon är så lik
dig.. . det har jag också sagt henne. Ögonen äro
dina och så — den där spotska minen.»
Helena hade rest sig upp och stirrade ångestfullt
frågande framför sig.
»Han yrar ! »
Skattepenningen. M
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
