Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
Helena tystnade tvärt.
»Det är inte värdt att tänka på livad som kunnat
vara,» återtog hon kallt. »Vi ha ingenting gemensamt.»
»Jo våra minnen! Jag minns dig som ett litet,
litet barn, när du slog dina små armar om min hals,
och när du var sjuk och inte tålte någon annan vid
din sida, Det var inte lätt, det jag gjorde; men det
hade dock sina ljufva stunder, och det var just för att du
inte skulle behöfva umgälla dina föråldras synd, jag
sökte bereda dig ett hem. Finns det intet godt du
har att minnas af mig? Intet! Då har jag sanner-
ligen förfelat mitt mål.»
»Förlåt!» hviskade Helena passioneradt och om-
fattade hennes knän. »Jag har intet annat än godhet
att minnas — dubbel godhet, därför att den kostat
så mycket. Jag vet inte, hvacl jag sagt, men jag-
menade det inte. Jag har lidit så gränslöst. Just
när jag behöfde en mor, förlorade jag henne — och
med henne allt!»
»Intet behöfver förändras.»
»Allt! Jag själf först osh främst. Gud vare
lofvad, att jag har min konst. Från och med nu
skall det bli mitt allt i lifvet. »
»Den kan bli dig mycket, men inte allt!»
»Hvad har jag eljes?» utbröt Helena med åter-
vändande förtviflan. »Jag skall inte tänka på något
annat, samla alla mina krafter, hela min energi där-
omkring — kanske skall jag då glömma.»
»Glöm inte, att du har ett hem, där öppna ar-
mar och hjärtan vänta dig.»
»Jag kan inte känna så... I en framtid möjligen
men jag tror det inte.»
Hon stod kämpande med ord på läpparna, sojp
ej fingo komma däröfver,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
