Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Sara! jag har ju sagt dig, att jag inte kau
skrifva, om här inte är någorlunda tyst.»
»Pappa, det är jag, som är ute i krig,» ropade
Viktor ifrigt.
»Kan du inte sluta stillestånd för en stund?»
»Fienderna ska just tåga genom fästningspor
tama nu.»
»Nå! Så låt det gå fort då!»
Men striden upphörde ej, tumultet blef endast
värre, trumhvirflarna och trumpetstötarna allt häf-
tigare.
Knut tittade åter i dörren.
»Sara, har du då ingen förmåga att få ditt barn
att lyda! Jag har ju bedt dig.»
Sara såg upp från sitt arbete — en blus till gos
sen — och svarade. »Han bör väl lyda dig först
och främst — säg åt honom du.»
Knut teg ett ögonblick, smått förlägen.
»Viktor, striden får vara slut för i dag,» sade
han lamt.
»Vet pappa, det låg ett helt regemente i bakhåll,
och när di skulle in i fästningen, blef di utkastade
igen — fienderna förstås — och det blef att slåss på
nytt. Det var hundra tusen man, som stupade.»
»Då finns det väl inte många kvar, hoppas jag.»
»Jo det kom turkar och indianer till hjälp —
ett helt kompani — och nu ska di slås ihjäl allihop.»
Tennsoldater stupade i stora flockar, ärter smällde
kring väggarna, stolar skötos fram och åter, och trum
man hvirflade.
Knut stod och såg på. Så vacker och hurtig
han var, den lille segerherren i blå jacka, trekantig-
hatt och sabel vid sidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
