Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
lämna det hem, där hon framlefvat det mesta af sin
tid och haft sin lifsverksamhet.
Han höll af den blida gamla och kallade henne
liusest tomte, och hon var stolt öfver honom och hans
arbeten och allra stoltast öfver att han läste upp för
henne allt han skref och aldrig skickade af ett manu-
skript, förrän han hört hennes omdöme.
Utan att vara det ringaste litterärt anlagd, hade
hon af lifvet lärt så mycket, att hon kunde gifva goda
råd och rätta ett eller annat misstag, där hans män-
niskokännedom ej räckte till.
Fru Holm hade en lycklig ålderdom och kände
med sig, att hon var till både direkt och indirekt
nytta.
Aldrig var stickningen ur hennes händer och al-
drig leendet borta från hennes läppar, äfven då ålder-
domskrämporna gjorde sig påminta.
Hennes rum var det enda i huset, där de gamla
möblerna fått stå kvar, och Hugo ville aldrig sitta
annat än därinne, då han kom på besök
»Vackert dekorerade rum ser jag alla dar —
öfverdekorerade till och med,» sade han, »men något
så vackert och hemtrefligt som gamla faster, omgifven
af sina föråldrade möbler och småting, har jag aldrig
funnit.»
Knut, som vid sitt giftermål ej kunnat skaffa
det ringaste till bosättningen, fann sin glädje i att
genom eget arbete anskaffa möbel efter möbel, och allt
hvad han köpte var gediget och dyrbart — ty, tänkte
han: »Det skall inte räcka i vår tid endast; Viktor
skall ha det efter oss.»
För hans räkning sattes regelbundet in en viss
procent af hvarje honorar, och så godt som alla nöjen
nekade han sig för gossens skull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
