Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24(>
om till det yttersta fyllda plikter hade alstrat själf-
förtroende och själfgodhet — dot insåg han först nu.
Det var en dryg räkning han hade att uppgöra
med sig själi, men när morgonen kom, var den i det
närmaste uppgjord.
Solen trädde fram, lika strålande som dagen förut,
och som då tågade jublande barnskaror ut till lek
och fröjd.
Sara hade legat kvar på soffan inne hos modern
och kom ut, blek och förstenad som aftonen förut,
för att ordna kaffebordet, som det var hennes vana.
Det gjorde Hugo så ondt att se henne, att han
ej kunde bevara sin själfbehärskning.
»Är du ledsen öfver något?» frågade hon matt.
»Tycker du också, att lifvet är tungt?»
»Det kan vara ljust också, Sara.»
Hon skakade på hufvudet.
»Jag blir aldrig glad mera, det känner jag.»
»Hur mår Knut?»
»Jag vet inte. Bra förmodar jag.»
»Är han uppstigen?»
Hon blickade förvånad på honom.
»Det har ju inte varit någon natt.»
»Hvad skall jag göra för att väcka henne ur detta
tillstånd?» frågade han sig med förtviflan.
Han gick in i sängkammaren till Knut, som höll
på att kläda sig.
»Hur är det med Sara?» sade denne ifrigt.
»Illa! Jag vet snart ingen hjälp. Här får inte
tänkas annat än på henne.»
Han stod framme vid fönstret och betraktade
lönnarna på gården med deras af det rikaste silfver-
filigrams omspunna grenar. Sara kom och ställde sig
bredvid honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
