Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hegladt, det, tjänar ingenting till att spjärna emot,» sade
har sig.
Jagad af oroliga tankar, kunde han ej sitta hemma och
kom småningom in i sitt forna dagdrifvarlif. Någon glädje
kände han aldrig. Kanske trängde sorgen sig däremot lik-
som närmare inpå honom i ett gladt lag — men det var en
förströelse, en tillfällig glömska — och dessutom: hvad be-
tydde det numera, hvar han var, eller hvad han gjorde?
När han kom hem, satt Sara vanligen med bibeln fram-
för sig, i hvilken hon läste med fanatisk ifver, och frågade
aldrig, hvar han varit eller hvad tiden led.
Vintern hade efterträdts af vår.
Solen sken in i rummen och lönnarna blommade; men
Sara gick aldrig ut ocli fällde ned gardinerna för att slippa
se naturens uppståndelsefest, som så starkt kontrasterade
mot den lilla svarta, nyuppkastade grafkullen, under hvilken
hennes glädje hvilade.
En natt satt hon och läste som vanligt, utan att märka,
hvad tiden led, tills hon plötsligt kände, att lampan osade,
och såg dagsljuset sila in genom rutan.
»Hvad är klockan? Hvar är Knut?» frågade hon sig.
Hon släckte lampan, drog upp gardinen och öppnade
fönstret.
Det var i gryningen. Den friska luften och doften från
tusentals spirande telningar, grässtrån och blomknoppar ström-
made emot henne.
»Hvar är Knut?» frågade hon sig ännu en gång och
såg på klockan.
»Snart fyra.»
Ängslan och vrede stredo inom henne, medan’förgångna
tiders kval och ängslan stego fram och gjorde sig påminta.
»Hur liar han kunnat glömma?» frågade hon sig med
bitterhet, men svaret blef en annan fråga: »Hur har jag
kunnat glömma?»
Hon slog händerna för ansiktet, och ur hennes hjärta
steg ett ångestfullt, ödmjukt:
»FörlatI Förlåt/»
Hennes var felet! Ensamt hennes ! Hon hade glömt den
lefvande för den döde.
•»Herre hjälp/» suckade hon åter och böjde sitt hufvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
