Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
Vid de gemensamma måltiderna tre gånger om dagen,
till livilka gongongen kallade, gjordes intressanta bekantska-
per, ocli om aftnarna utspunnos samtalen ofta till menings-
stridiglieter, från hvilka man skildes som goda vänner —
oftast utan att ha låtit rubba sig i sin öfvertygelse.
Viktor var ej glömd och skulle aldrig glömmas, men
alltförbarmaren —’ tiden — läkte småningom såret, efter
hvilket ärret alltid skulle finnas kvar.
En ångbåt hade aflämnat en del nya gäster. Det var
afton, och hotellet låg som ett féslott med sina tända lampor.
Knut stod nere i trädgården, lyssnande till forsarna,
hvilkas larm man aldrig gaf akt på under dagen, men som
om aftonen liksom söfde med sitt aflägsna, drömlika sorl.
I samlingsrummet lät en basbaryton höra sin präktiga
stämma i Schumanns »Grenadiererna» med Heines ord, hvil-
ken sjöngs med dramatiskt lif och kraft.
Knut kände en rysning af välbehag vid orden: »Mein
Kaiser, mein Kaiser gefangen!»
»Skola vi gå in?» frågade Sara, som uppsökt honom.
»Det hörs lika bra härifrån. Musiken och naturen,»
tilläde han vekt, »jag vet inte, hvilket jag sätter högst —
men förenade är det fullkomligheten.»
»Det lär bli deklamation också.»
»Jaså,» svarade Knut likgiltigt.» Hvem skall då för-
fuska en stackars författares tankar?»
»Det har kommit en hel del nya gäster och däribland
fröken Svan.»
»Den framstående skådespelerskan?»
»Ja! Hon har lofvat deklamera en bit.»
yHenne vill jag höra.»
Sången var slut, men genom de öppna fönstren trängde
sorl och prat.
Knut och Sara följdes åt utför trappan. Det blef all-
deles tyst, och liksom ur tystnaden ljödo dessa, af en klang-
full stämma, framsagda ord:
»I Adams barn, som af jorden födens
Och vänden åter till jorden om!
I äreu mine! T ären dödens!
Allt sedan synden i världen kom?»
»Iivem är det?» frågade Knut synbart upprörd och gick
fram till fönstret, genom hvilket han kunde se in i samlings-
rummet. «
»Helena!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
